Vägen till inre frid

Galaterbrevet räknar upp Andens nio frukter: "Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning." (5:22-23)

Frid betyder "inre lugn". Vissa människor har en stark inre frid, andra är mycket oroliga. När en människa har något konkret att oroa sig för är det inte konstigt att hon inte känner inre frid. I andra fall kan någon känna en stark inre oro utan att man verkligen kan sätta fingret på vad det är som oroar. Oron kan ibland komma vid utvecklingskriserna - sjuårskrisen, tonårskrisen, mittlivskrisen, pensioneringskrisen och krisen inför döden - när det är mycket påtaligt att kroppen och livet förändras. I så fall behöver oron inte vara av ondo. Det är kanske nödvändigt att fatta avgörande beslut i livet och oron driver oss att göra det.
Om oron finns kvar och friden uteblir trots att de avgörande besluten är fattade, finns det orsak att fundera vidare. Kyrkofadern Augustinus hade samma upplevelse. Ett känt uttryck går tillbaks till honom: ”Min själ är orolig, till dess den finner vila i dig, o Gud”.
Hur finner man då vila i Gud? Det finns flera svar på den frågan. Moder Theresa förespråkade ett aktivt liv för att få frid i stället för oro: "Jag har funnit en paradox, att om jag älskar tills det gör ont, så försvinner smärtan och bara kärleken finns kvar."

En annan möjlighet är att be om att få överlåta sig och sitt liv till Herren, till exempel med hjälp av överlåtelsebönen:
"Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet, du som tar till dig det skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen."

I själva verket utesluter inte aktivitet och överlåtelse varandra. Båda tillsammans kan vara en bra väg till frid

Förändring måste ta tid och vi får aldrig bli färdiga

Det tar ofta tid att förändra saker och ting i livet. I vår tid är vi vana med snabba resultat och kanske inte inställda på att vänta när vi vill uppnå något viktigt. Ändå är väntandet en viktig del av en process. Ett exempel på en sådan process är förlåtelse. Människor som blivit illa behandlade t.ex. av en familjemedlem som varit missbrukare vet att när den som varit missbrukare kommit över sitt missbruk, är det ändå inte möjligt att förlåta allt på en gång. Det behövs mycket tid. I ett sådant sammanhang är förlåtelse en process där man måste nämna vissa saker - men inte alla - som blivit fel, och långsamt bygga upp ett förtroende igen. Förlåtelse mellan goda vänner som har ett grundmurat gott förtroende för kan däremot fungera mycket snabbare.
Andra exempel på processer som måste få ta sin tid är utvecklingskriserna: sjuårskrisen, tonårskrisen, mittlivskrisen, pensioneringskrisen och krisen inför döden. Det är tider när vi tänker igenom vad som är viktigt i livet och vad som är mindre viktigt och gör omprioriteringar.

Vi tänker oss ibland att det gick snabbt när Gud räddade hebréerna genom att klyva vattnet i Sävhavet. Det stämmer inte. "Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land." (Andra Moseboken 14:21) Gud lät det ta tid. Så är det också när Gud ger oss bönesvar. Vi måste vara inställda på att det tar tid och på att vi är beredda att samarbeta. Mose sträckte ut sin hand över havet. Det var hans lilla insats, men den var säkert nödvändig.

Samma sak är det med dopet. Vi tänker oss ibland att dopet är en rit - en engångshandling - som ger oss andliga gåvor: syndernas förlåtelse, räddning från döden och djävulen och evig salighet. Om vi läser i Lilla katekesen ser vi att dopet är mer en process än en engånghandling. Gåvorna får alla de "som tror på Guds ord och löften". Det behövs daglig ånger och bättring. Vrje dag skall en ny människa framträda. Det handlar alltså om att vi aldrig får bli färdiga. Det handlar om att vi alltid skall hungra och törsta efter rättfärdighet.