Livsledan och lovsången

”Dock är du den helige, till din tron stiger Israels lovsång.”
(Psaltaren 22:4)

Gång på gång betonar bibelns författare att vi skall lovsjunga Gud. Med andra ord skall vi tacka Gud för livet och för allt gott som Gud ger oss. Det kan vi göra på många sätt. Till exempel genom att dagligen påminna oss om människor och annat som vi har orsak att vara tacksamma över.
Det är också viktigt att vi tackar för det som vi ibland upplever som självklart. I Herrens bön ber vi: ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag.” Martin Luther skriver: ”Gud ger väl, utan att vi ber om det, dagligt bröd åt alla människor, också åt de onda. Men i denna bön ber vi om att kunna erkänna det som hans gåva och ta emot vårt dagliga bröd med tacksamhet.”
En av huvudsynderna ”livsledan” kan plåga oss, även när vi har det bra. Det kanske till och med är så att risken för livsleda ökar när vi har det materiellt bra. Botemedlet är lovsång. Den som sjunger lovsång ser inte bara molnen på himlen, utan de blå öppningarna där solen skiner igenom.

Gud välsigne dig!

När lovsång följer på sorg

"Jag vill lovsjunga dig, Herre,
ty du drog mig upp ur djupet
och lät inte mina fiender triumfera."
(Psaltaren 30:2)

Många människor kan känna igen sig i orden i Psaltaren 30. Någon gång har svårigheter tornat upp sig i livet. Det kanske till och med har känts hopplöst, som om allt var förlorat. Olika människor har varit med om olika slags svårigheter. För somliga har andra människor varit inblandade, kanske människor som varit verkligt fientliga eller som åtminstone vid den tiden upplevdes som fientliga.
Livet måste gå vidare. Den som har varit med om en kritisk situation kan efter några år se det som har hänt i ett nytt perspektiv. Smärtan över det som har varit finns kvar, men det har också hänt annat som gör livet värt att leva. Hörde Gud mina böner? Jag kanske inte fick precis det vi bad om, men något annat.
"Du vände min dödsklagan i dans,
du tog av mig sorgens dräkt."

Gud välsigne dig!

Änglarnas sång och vår lovsång - Gloria och laudamus

"Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt."
(Lukasevangeliet 2:13)

Så började änglarnas hälsning till herdarna på ängen utanför Betlehem när Jesusbarnet hade fötts till jorden. Redan innan år 300 hade de första kristna lagt till lovprisningar till änglarnas sång. Lovprisningar i vilka de prisar Gud som visar sig för oss som Fader, Son och Ande. På 300-talet översatte Hilarius av Poiters sången till latin. I vår tid sjungs den på många olika språk till många olika melodier av kristna i hela världen. Den här texten används i Svenska kyrkan. Orden inom parentes används inte i Svenska kyrkan, men däremot i många andra kyrkor världen över:

"Ära vare Gud i höjden
och frid på jorden
bland människor som han älskar.

Vi lovar dig,
vi välsignar dig,
vi tillber dig,
vi prisar och ärar dig,
vi tackar dig för din stora härlighet.

Herre Gud, himmelske konung,
Gud Fader allsmäktig.
Herre, Guds enfödde Son, Jesus Kristus.
Herre Gud, Guds lamm, Faderns Son.
Du som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
Du som borttager världens synder,
(tag emot vår bön.
Du som sitter på Faderns högra sida,)
förbarma dig över oss.

Ty du allena är helig,
du allena Herre,
du allena den högste, Jesus Kristus,
med den helige Ande, i Guds Faderns härlighet.
Amen."

Sången kallas ofta Gloria (ära på latin) eller Gloria med laudamus (vi lovar dig på latin). När vi sjunger lovsång handlar det just om ära och fred, två ord som fanns med i änglarnas sång.

Ära: Vi ger Gud ära för hans stora skapelse. Vi påminner oss själva om att inte sätta oss själva för högt, att inte låta högmodet ta plats i oss. Om det är något vi har att vara stolta över så är det för att vi är Guds skapelser, Guds barn och Guds medarbetare.

Fred: När vi tackar Gud för allt det goda han har gjort, när vi ser våra liv i ett optimistiskt perspektiv då ser vi också motsättningar och konflikter i ett större perspektiv. Vi påminner oss om att inte älta oförrätter. Vi påminner oss om att inte utmåla andra människor som fiender.

Därför är det viktigt att vi lovsjunger. Gud välsigne dig!

Bekräftelsen får en människa att jubla

I evangeliet för fjärde söndagen i advent berättas hur Maria efter några dagar sökte upp sin släkting Elisabet. Det står i Bibeln att hon skyndade dit, och vi kan tänka oss varför. Det måste vara så att Elisabet var en kvinna som Maria hade stort förtroende för. Det är möjligt att hon också hade stort förtroende för sin mamma, som enligt traditionen hette Anna, men det brukar vara så att en tonåring som Maria inte nöjer sig med sina egna föräldrar som förebilder. De behöver lära känna andra vuxna som de kan samtala om svåra frågor med.
Det fanns nog minst två orsaker till att Maria sökte upp Elisabet. Dels ville hon dela sin glädje och sin oro över barnet som skulle födas. Men hon ville nog också tala om ängelns besök. Vad innebar det att barnet som skulle födas var avlat av den helige Ande? Att han skulle kallas den högstes son och få kung Davids tron? Maria hade säkert många frågor.
Det var nog inte helt lätt för henne att ta till sig att barnet som hon bar inom sig var världens Frälsare.

Maria hade många frågor att brottas med. Det har också vi ibland. Maria fick stöd av en annan människa, av Elisabet: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.” (Lukasevangeliet 1:42) Den bekräftelse Maria fick av Elisabet gjorde att den kanske blyga tonårsflickan som inte riktigt visste om hon kunde tro på att skulle kunna ta hand om barnet hon bar inom sig, och än mindre riktigt visste hur hon skulle förhålla sig till världens Frälsare, jublade av glädje och sjöng sin lovsång. Bekräftelsen ledde till lovsång.

De flesta av oss har säkert också många frågor att brottas med i våra liv. Frågor som rör sjukdom och åldrande, äktenskap och barnuppfostran, vänskap och ensamhet, meningen med livet och mycket annat. Så har vi också frågan om hur vi skall förhålla oss till Jesus Kristus, Guds son, Frälsare. Vilken roll har barnet i krubban i våra liv?

Alla de här frågorna mår vi bäst av att svara på i gemenskap med andra. Varje människa behöver en andlig far eller mor. Precis så som Maria hade Elisabet. En erfaren människa som man kan vända sig till för att få goda råd om livet och om tron. Varje människa behöver också en andlig bror eller syster, en människa som man kan vända sig till för att samtala förtroligt med på jämställd basis. Varje människa behöver också ett andligt barn för att kunna ge vidare sina erfarenheter. Att ha ett andligt barn är lärorikt. Man kan många gånger lära sig lika mycket av sitt andliga barn som av sin andliga far eller mor.

Maria fick uppgiften att uppfostra sin son, som samtidigt var Guds son. I den uppgiften fick hon säkert både ge och ta. "Järn ger skärpa åt järn. Människa åt människa." (Ordspråksboken 27:17). Hon sade ja till uppgiften. Eva Cronsioe skriver i sin krönika i Dagen att hennes ja var ett ja till uppgiften att bli människa fullt ut. Det är sant. Och Elisabet fick hjälpa Maria just till det jaet.

Den lärande sången

"Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan" (Kolosserbrevet 3:16).

Sången har alltid haft en särskild plats i den kristna kyrkan. Den är inte bara något man lyssnar till för att det är vackert att lyssna till sång och musik och för att musiken kanske bättre än något annat kan uttrycka känslor.
Sången har också andra funktioner. När vi gång på gång sjunger eller lyssnar till sångtexter ger vi oss tid att samtidigt sjunga in texterna i oss själva. Vi mediterar över ordens betydelse och tar dem till oss på ett annat sätt än vi gör om var bara läser dem.
En särskild form av kristen sång är lovsång. Den är betydelsefull, därför att den hjälper oss att se positivt på tillvaron och tacka Gud för det vi har orsak att tacka för.
Paulus använder uttrycket ”psalmer, hymner och andlig sång”. Det visar att det redan i den tidigaste kyrkan fanns flera olika sorters kristen sång. Olika typer av sånger behövs och kompletterar varandra. Man har alltså ingen som helst orsak att bestämma sig för att tycka om vissa slags sånger och undvika andra. Självfallet får man ha sina favoritsånger, men det behöver inte leda till att man förkastar en viss sorts andlig sång.
Nog talat om sång. Nu får du en uppgift: Sjung en sång!