Hela mänsklighetens och varje liten människas Gud

Gamla testamentet är en spännande bok, eller rättare sagt en boksamling. I den får man följa det hebreiska eller israelitiska folket från Abraham, under slaveriet i Egypten, under uttåget, i det heliga landet, under fångenskapen i Babylon och efter återtåget. Ett öde som har böljat mellan goda tider och svåra tider.
Vi kan bland annat läsa om hur profeten Jesaja tröstar folket och profeterar att fångenskapen i Babylonien snart skall vara slut och folket få återvända till sitt eget land:

"Trösta, trösta mitt folk,
säger er Gud.
Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad,
att Herren straffat henne dubbelt
för alla hennes synder." (Jesaja 1:1-2)

Som kristna har vi mycket att lär av gamla testamentet. Vi får följa det judiska folkets öden, men vi tycker oss också överallt i gamla testamentet se profetior om Jesus Kristus, Guds enfödde som som skulle komma till jorden.
Det förbund som Gud en gång slöt med Abraham och det israelitiska folket var ett förbund för ett folk, men Gud ville öppna sig för hela mänskligheten. Därför sände han sin son Jesus Kristus och därför får vi stämma in i hela kyrkans bekännelse: "Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre,"

Inte nog med att Gud ville öppna sig för hela mänskligheten. Han ville också bjuda in varje människa, var och en för sig. I nya testamentet hittar vi boken "Brevet till Filemon". Till och med bokens titel är fascinerande. Så mycket bryr sig Gud om en enda liten människa att den människan får en bok tillägnad till sig, en bok som vi hittar i bibeln.

Gud har ett egendomsfolk - det judiska folket - men han vill ha med hela mänskligheten att göra, och bryr sig samtidigt om varje liten människa. Så står är Gud, att han ser både det stora och det lilla.

Att älska mänskligheten och att älska människan

I nya testamentet hittar vi bland många andra böcker Paulus brev till Filemon. Det är en av bibelns kortaste böcker, ett kapitel bestående av 25 verser. Budskapet är enkelt. Paulus vädjar för den förrymde slaven Onesimos, att slavägaren Filemon skall behandla Onesimos som en kär broder.
Att brevet utgår från att slaveri är något självklart känns främmande för oss som läser brevet nästan tvåtusen år senare. Vid sidan om det finns det annat som väcker våra tankar. Paulus som var en av dem som lade grunden för kyrkan som är den största organisationen i vår värld i dag, lade ned en sådan kraft på en enda människa, Onesimos. Hade det inte varit bättre att Paulus hade lagt ned den tiden på att organisera och planera kyrkans fortsatta spridning? Nej, naturligtvis inte. Paulus följde det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." (Lukasevangeliet 10:27) Sedan växte kyrkan av sig själv.

Kanske det är så att Gud också är sådan. Han tänker inte i första hand på att kyrkan skall växa, utan uppmärksammar varje liten människa.

Ett judiskt ordspråk säger: "Att älska mänskligheten är lätt. Att älska människan är svårt." Ändå är det det största uppdraget vi har fått: inte att älska mänskligheten, utan att älska människan.

Gud bryr sig om varje liten människa

I bibeln hittar vi också "Paulus brev till Filemon". I brevet vädjar Paulus för slaven Onesisos som hade rymt från Filemon. Paulus skickar tillbaks honom till Filemon, trots att Paulus egentligen skulle vilja att Onesimos stannade hos Paulus, och uppmanar samtidigt Filemon att behandla honom som en kär broder.
Det finns människor som har haft svårt att förstå varför Filemonbrevet och liknande skrifter finns med i bibeln. Är det verkligen relevant för oss att läsa en personlig brevväxling som är två tusen år gammal? Borde inte bibeln i stället bestå av skrifter av mer tidlös och universell natur.

Inte alls. Som kristna får vi tro att Gud har funnits med även i kanonbildningen, när det har bestämts vilka skrifter som slutgiltigt kom med i bibeln. Paulus brev till Filemon har en mycket viktig funktion. Det visar hur mycket Gud kan engagera sig för en enda liten människa. Genom Paulus och kyrkan arbetade Gud för att ge både slaven Onesimos, hans ägare Filemon och de andra i församlingen ett gott liv och en kristen tro. Paulus skriver. "Jag tackar alltid min Gud, när jag nämner dig i mina böner - jag har hört om din kärlek och din tro, din tro på herren Jesus och din kärlek till alla de heliga. Min bön är att vad din tro ger dem skall leda till ökad insikt om allt det goda ni skall få genom Kristus (Filem. v. 4-5).

Om Gud engagerade sig så mycket i Onesimos och i Filemeon, då kan vi vara förvissade om att han är lika engagerade i både mitt och i ditt liv.