"Förlåtelse" är ett svårt ord. "Klart jag förlåter dig," kan någon säga med iskall röst. Det är uppenbart att den förlåtelsen inte är någon fullständig förlåtelse. Eller är det möjligen så att förlåtelse måste få ta tid? Löftet om förlåtelse är första steget, ett gott första steg, men den som är sårad och den som sårat måste ta flera steg vidare.
När något har erkänt att han burit sig illa åt och den andre har förlåtit får den andre ibland också erkänna att han eller hon har haft en del av skulden till det inträffade. Det kanske är därför det heter "förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro".
Ännu är förlåtelsen inte fullständig. För att kunna förlåta måste man också se framåt, planera för framtiden. Inte bara tänka tillbaks på det som har varit. Att kunna le tillsammans är viktigt.
Ibland har man blivit illa behandlad av en människa som inte vill be om förlåtelse. Då handlar det mer om att man till slut måste försona sig med det som har varit. Man kan inte ändra på det, men man bestämmer att det inte skall få makt över en liv.
En annan gång kanske man sårat varandra så litet så att man inte ens behöver be om ursäkt. Då kan ett leende räcka, eller att man fortsätter samtalet och försöker vara extra trevlig. En ny avhandling vi Uppsala universitet handlar just om hur viktiga ansiktsuttrycken är för mänsklig kommunikation. (Se artiklar i Svenska dagbladet, Ekuriren och Folket)
Förlåtelsen människor emellan är alltså en process. Så är det också när Gud förlåter en människa. Man kan bli förlåten genom att läsa med i syndabekännelsen eller genom att gå till bikt. När man går till nattvarden bekräftar man att man tagit emot förlåtelsen och nu är försonad. Även i relationen till Gud måste man kunna se framåt. Men hjälp av Guds ord kan man stärka sig inför framtiden och planera hur man skall kunna undvika att göra samma felsteg som man tidigare gjort.
Överallt där människor lever tillsammans gör man varandra illa och sårar varandra. Därför är det viktigt att vi har verktyg för att förlåta och försonas. Det är en form av helande.
torsdag 30 september 2010
onsdag 29 september 2010
Gud och det som är centralt i livet
En viktig fråga att ställa sig är vad som är centralt i ens liv. När människor får den frågan brukar svaret bli familjen och vännerna. Vissa lägger till arbetet, kanske något intresse eller den kristna tron.
Det är inte överraskande att svaret blir så. Den absolut viktigaste uppgiften för den som har satt barn till världen är att ge barnen en god uppfostran. Att vara en god man eller hustru är också en viktig uppgift. Den som är ensamstående kan satsa mer kraft och energi på annat som även de som har familj brukar räkna som centrala.
Var kommer då den kristna tron in i bilden? Det dubbla kärleksbudet lär ju oss: "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd." (Matteusevangeliet 22:37) Måste inte Gud få den mest centrala platsen i livet för alla människor?
Lyckligtvis behöver vi inte göra det valet. "Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett." (Första Johannesbrevet 4:20) Det går urmärkt att samtidigt älska Gud och värna om annat som är centralt i livet.
Ändå behöver Gud egen tid. En god regel är att vi avsätter tid för bön, bibelläsning och gudstjänstbesök. Annars kan vi glömma bort Gud. Det första budet lyder ju "Du skall inte ha anddra gudar vid sidan av mig." Man kan inte förbli en kristen om man inte har åtminstone någon disciplin i sitt andliga liv. Om man inte alls ägnar någon tid åt Gud bryter man mot det första budet: "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." Om man inte alls ger Gud någon tid tenderar girighet, högmod, avund och annat ta över.
Däremot kräver inte Gud särskilt mycket egen tid av oss. Vi tjänar Gud samtidigt som vi ägnar oss åt dem eller det som är centralt i våra liv. Gud kräver inte att få vara ensam med oss särskilt ofta. Han delar gärna tiden med andra.
Det är inte överraskande att svaret blir så. Den absolut viktigaste uppgiften för den som har satt barn till världen är att ge barnen en god uppfostran. Att vara en god man eller hustru är också en viktig uppgift. Den som är ensamstående kan satsa mer kraft och energi på annat som även de som har familj brukar räkna som centrala.
Var kommer då den kristna tron in i bilden? Det dubbla kärleksbudet lär ju oss: "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd." (Matteusevangeliet 22:37) Måste inte Gud få den mest centrala platsen i livet för alla människor?
Lyckligtvis behöver vi inte göra det valet. "Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett." (Första Johannesbrevet 4:20) Det går urmärkt att samtidigt älska Gud och värna om annat som är centralt i livet.
Ändå behöver Gud egen tid. En god regel är att vi avsätter tid för bön, bibelläsning och gudstjänstbesök. Annars kan vi glömma bort Gud. Det första budet lyder ju "Du skall inte ha anddra gudar vid sidan av mig." Man kan inte förbli en kristen om man inte har åtminstone någon disciplin i sitt andliga liv. Om man inte alls ägnar någon tid åt Gud bryter man mot det första budet: "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." Om man inte alls ger Gud någon tid tenderar girighet, högmod, avund och annat ta över.
Däremot kräver inte Gud särskilt mycket egen tid av oss. Vi tjänar Gud samtidigt som vi ägnar oss åt dem eller det som är centralt i våra liv. Gud kräver inte att få vara ensam med oss särskilt ofta. Han delar gärna tiden med andra.
tisdag 28 september 2010
Att våga kalla sig kristen och tillsammans växa i tron
Ibland sägs det att västerlandet är oerhört sekulariserat men enligt en artikel i Dagen, säger två tredjedelar av alla britter att de är kristna. Svaret beror givetvis på hur frågan ställs. Så skulle det vara även i Sverige. En stor del av svenskarna svävar på målet om någon frågar dem om de är kristna. Ibland blir svaret: "Jag är kristen, men inte religiös." eller något liknande.
En av orsakerna till att så många tvekar när de får frågan om de är kristna är att de tror att en kristen måste vara på ett visst sätt. Om man t.ex. har funnits med bara i en församling och inte vill leva exakt efter de normer som som gällde där, kanske man har svårt att kalla sig kristen. En alltför stelbent syn på om hur "nådens ordning" skall fungera har också skrämt många från kristen tro.
En sund undervisning skall i stället fokusera på ett minimum - en tydlig grund - som man senare kan bygga vidare på på olika sätt. En sådan grund kan vara så enkel som att den som är döpt och som inte senare förnekar den kristna tron kan räknas som kristen. (Andra vill ställa högre krav som att man skall vara döpt och aktivt bekänna den kristna tron.)
När vi möter en människa som står på den här enkla grunden gäller det att vi uppmuntrar honom eller henne att bygga vidare på sin tro "du är ju kristen, och du vet väl att det finns mer att hämta i tron...", och att vi inte ifrågasätter och antyder att "om du vill vara kristen måste du...".
I missionsbefallningen säger Jesus: "döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud som jag har gett er." (Matteusevangeliet 28:19-20) Det finns alltid mer att hämta i tron. Lärandet handlar sällan om att en undervisar varandra, utan om att vi tillsammans gör upptäckter. Det händer när vi samtalar om ordet och de erfarenheter vi gjort.
En av orsakerna till att så många tvekar när de får frågan om de är kristna är att de tror att en kristen måste vara på ett visst sätt. Om man t.ex. har funnits med bara i en församling och inte vill leva exakt efter de normer som som gällde där, kanske man har svårt att kalla sig kristen. En alltför stelbent syn på om hur "nådens ordning" skall fungera har också skrämt många från kristen tro.
En sund undervisning skall i stället fokusera på ett minimum - en tydlig grund - som man senare kan bygga vidare på på olika sätt. En sådan grund kan vara så enkel som att den som är döpt och som inte senare förnekar den kristna tron kan räknas som kristen. (Andra vill ställa högre krav som att man skall vara döpt och aktivt bekänna den kristna tron.)
När vi möter en människa som står på den här enkla grunden gäller det att vi uppmuntrar honom eller henne att bygga vidare på sin tro "du är ju kristen, och du vet väl att det finns mer att hämta i tron...", och att vi inte ifrågasätter och antyder att "om du vill vara kristen måste du...".
I missionsbefallningen säger Jesus: "döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud som jag har gett er." (Matteusevangeliet 28:19-20) Det finns alltid mer att hämta i tron. Lärandet handlar sällan om att en undervisar varandra, utan om att vi tillsammans gör upptäckter. Det händer när vi samtalar om ordet och de erfarenheter vi gjort.
måndag 27 september 2010
Okunskap och kunskap om Gud
Ibland stöter man på människor som uttalar sig om den kristna tron på ett nedsättande sätt eller helt enkelt på ett sätt som visar att de inte är insatta. Dagen rapporterar om sådana händelser under valrörelsen.
Som kristen kan man naturligtvis aldrig helt slippa undan att få höra kritiska utsagor om kristen tro. De kritiska utsagorna kan i stället påminna en om den oro som kan prägla ett liv utan kunskap om Gud. Petrus skriver: "Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår herre." (Andra Petrusbrevet 1:2)Kunskapen om Gud och Jesus ger både nåd och frid. Kunskapen ger oss stöd och riktning på vår livsvandring.
Det finns dock olika slags kunskap. Att läsa om en människa ger en slags kunskap. Om man i stället träffar den människan och samtalar med honom eller henne personligen lär man verkligen känna den människan. Den norska bibelöversättningen från 1930 överäsätter samma bibelställe så här: "Nåde og fred bli eder mangfoldig til del, idet I kjenner Gud og Jesus, vår Herre!" Det handlar alltså om att lära känna Gud och Jesus genom ett ömsesidigt samtal: genom att läsa bibeln, reflektera över bibelordet och att svara genom bön och praktisk handling.
Enbart ett teoretiskt studium av bibeln eller av olika författares böcker om Gud eller om Jesus ger oss inte nåd och frid.
Gud vill ge även dig nåd och frid i ditt liv. Finns det något i ditt liv som oroar? Har Gud något att säga dig i den frågan. Ibland får du vänta länge på svaret. Andra gånger kan du hitta det i bibelordet, genom att läsa det själv eller genom att samtala med andra. Svara Gud genom bön eller genom praktisk handling.
Som kristen kan man naturligtvis aldrig helt slippa undan att få höra kritiska utsagor om kristen tro. De kritiska utsagorna kan i stället påminna en om den oro som kan prägla ett liv utan kunskap om Gud. Petrus skriver: "Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår herre." (Andra Petrusbrevet 1:2)Kunskapen om Gud och Jesus ger både nåd och frid. Kunskapen ger oss stöd och riktning på vår livsvandring.
Det finns dock olika slags kunskap. Att läsa om en människa ger en slags kunskap. Om man i stället träffar den människan och samtalar med honom eller henne personligen lär man verkligen känna den människan. Den norska bibelöversättningen från 1930 överäsätter samma bibelställe så här: "Nåde og fred bli eder mangfoldig til del, idet I kjenner Gud og Jesus, vår Herre!" Det handlar alltså om att lära känna Gud och Jesus genom ett ömsesidigt samtal: genom att läsa bibeln, reflektera över bibelordet och att svara genom bön och praktisk handling.
Enbart ett teoretiskt studium av bibeln eller av olika författares böcker om Gud eller om Jesus ger oss inte nåd och frid.
Gud vill ge även dig nåd och frid i ditt liv. Finns det något i ditt liv som oroar? Har Gud något att säga dig i den frågan. Ibland får du vänta länge på svaret. Andra gånger kan du hitta det i bibelordet, genom att läsa det själv eller genom att samtala med andra. Svara Gud genom bön eller genom praktisk handling.
söndag 26 september 2010
Korstecknet, en symbol fylld av innehåll
Ibland är livet intensivt eller tungt. Man kanske inte har tid eller ork att formulera böner. Då kan det vara en god idé att helt enkelt be Fader vår, bönen som Jesus själv lärde oss.
En annan möjlighet är att man helt enkelt gör korstecknet. Det är inte en som symbol, utan en symbol fylld av innehåll. När man för íhop den högra handens tumme, pekfinger och långfinger påminner man sig om att Gud är treenig: Fader, Son och Ande. När man viker in ringfingret och lillfingret i handen påminner man sig om att Jesus hade två naturer: Han var både Gud och människa. Så för man handen från pannan till bröstkorgen och därefter från den vänstra till den högra axeln. När handen rörs nedåt tänker man på att Sonen steg ned från himmmelen och blev människa för vår skull. När handen förs mellan axlarna påminner det oss om den helige Ande som finns närvarande över jorden.
Korstecknet är en påminnelse om att vi är döpta i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det är en också en bön om Guds beskydd.
Goda vänner kan ibland sitta tysta i varandras sällskap när man känner att allt är sagt. Ibland behöver vi få vara tysta inför Gud. Ett korstecken räcker som en hälsning till Gud: Här är jag.
En annan möjlighet är att man helt enkelt gör korstecknet. Det är inte en som symbol, utan en symbol fylld av innehåll. När man för íhop den högra handens tumme, pekfinger och långfinger påminner man sig om att Gud är treenig: Fader, Son och Ande. När man viker in ringfingret och lillfingret i handen påminner man sig om att Jesus hade två naturer: Han var både Gud och människa. Så för man handen från pannan till bröstkorgen och därefter från den vänstra till den högra axeln. När handen rörs nedåt tänker man på att Sonen steg ned från himmmelen och blev människa för vår skull. När handen förs mellan axlarna påminner det oss om den helige Ande som finns närvarande över jorden.
Korstecknet är en påminnelse om att vi är döpta i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det är en också en bön om Guds beskydd.
Goda vänner kan ibland sitta tysta i varandras sällskap när man känner att allt är sagt. Ibland behöver vi få vara tysta inför Gud. Ett korstecken räcker som en hälsning till Gud: Här är jag.
lördag 25 september 2010
Diskussioner på gott och ont
”Påminn alla om detta och besvär dem vid Gud att inte diskutera. Det för inget gott med sig utan blir förödande för åhörarna” (Andra Timotheosbrevet 2:14).
Det man koncentrerar sig på sprider sig. Om man satsar tid och kraft på att diskutera om alla problem man kan komma på, tänker alla inblandade mer och mer på problem. Om man däremot satsar sin kraft på att förbättra det som redan är bra, sprider sig en god stämning bland människorna.
Om man väljer att avstå från att diskutera, betyder inte detta att man vill lägga locket på och förnekar de problem som finns. Det kan i stället betyda att man vill arbeta med en annan utgångspunkt. ”Diskutera” betyder att ”skära isär”. Ibland är det motsatsen till att bygga upp. Ibland är praktiskt och konkret arbete bästa lösningen för att komma tillrätta med problemen.
Predikaren säger: ”En tid att tiga, en tid att tala” (Pred 3:7).
Under valrörelsen har vi varit vana med att nästan dagligen se och lyssna till debatter. När valrörelsen gick mot sitt slut var många ganska leds på debatter. Efter valet har politikerna kommit in i ett skede när det är det praktiska politiska arbetet som måste utföras. Debatterna får man ligga lågt med.
Politiken är en bra bild även för hur det skall vara i en familj, på en arbetsplats och i en församling. Samtalet måste hållas levande, men det behövs också tider när vi ligger lågt med diskussioner och i stället satsar på det konkreta arbetet. "En tid att tiga, en tid att tala."
Det man koncentrerar sig på sprider sig. Om man satsar tid och kraft på att diskutera om alla problem man kan komma på, tänker alla inblandade mer och mer på problem. Om man däremot satsar sin kraft på att förbättra det som redan är bra, sprider sig en god stämning bland människorna.
Om man väljer att avstå från att diskutera, betyder inte detta att man vill lägga locket på och förnekar de problem som finns. Det kan i stället betyda att man vill arbeta med en annan utgångspunkt. ”Diskutera” betyder att ”skära isär”. Ibland är det motsatsen till att bygga upp. Ibland är praktiskt och konkret arbete bästa lösningen för att komma tillrätta med problemen.
Predikaren säger: ”En tid att tiga, en tid att tala” (Pred 3:7).
Under valrörelsen har vi varit vana med att nästan dagligen se och lyssna till debatter. När valrörelsen gick mot sitt slut var många ganska leds på debatter. Efter valet har politikerna kommit in i ett skede när det är det praktiska politiska arbetet som måste utföras. Debatterna får man ligga lågt med.
Politiken är en bra bild även för hur det skall vara i en familj, på en arbetsplats och i en församling. Samtalet måste hållas levande, men det behövs också tider när vi ligger lågt med diskussioner och i stället satsar på det konkreta arbetet. "En tid att tiga, en tid att tala."
fredag 24 september 2010
Det goda livet
Plånboksfrågor och pensionsfrågor var viktiga under valrörelsen. Det är sant att pengar underlättar för oss att leva ett gott liv, men pengar - eller rättare sagt tankar på pengar - kan skada oss.
Jesus berättade en liknelse om en rik man som samlar egendom i allt fler lador och tänkte: "'Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.' Men Gud sade till honom: 'Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?' Så gär det för dem som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud." (Lukasevangeliet 12:19-21)
Det som Jesus vände sig mot var inte i första hand att den rike mannen ville vara självförsörjande, inte heller att han samlade spannmål i sina lador. Josef som organiserade insamlingen av spannmål i Egypten inför de annalkande sju svåra åren i Egypten beskrivs ju som en klok ledare i Bibeln och Ordspråksboken har mycket positivt att säga om flit och rikedom, till exempel: "Lat hand gör fattig man, flitig hand gör rik." (10:4).
Det Jesus vänder sig mot är varken fliten eller rikedomen. Snarare vänder han sig mot inställningen att vi samlar på oss planlöst och skjuter upp själva livet. När vi samlar på oss och tänker oss att vi skall vila, äta, dricka och roa oss senare när vi har semester eller när vi går i pension, då missar vi något väsentligt. Hela livet är till för att levas. Vi skall inte bara förbereda oss för att leva i framtiden, utan också nu. Det är nu vi både skall njuta av livet, älska vår nästa och Gud.
Under vissa perioder har kyrkan gjort ett liknande misstag. Man har varit alltför inriktad på att förbereda sig för det himmelska, så att man har glömt att Gud finns med redan i livet här på jorden.
Det goda livet handlar om att:
1 Göra en god insats här i världen och att genom sitt arbete bidra till välståndet som andra får glädje av, samtidigt som vi får glädje av andras arbete.
2 Vara medveten om att Gud finns med i våra liv och i det som händer omkring oss.
3 Glädja oss här och nu och inte skjuta upp glädjen vare sig till framtiden på jorden eller i himlen.
4 Fundera vidare på vad det betyder att vara "rik inför Gud". (Lukasevangeliet 12:21).
-----------
En annan betraktelse inför söndagen som fokuserar kring kontrollbehovet hittar man i Dagen. En intervju med Gustav Fridolin i samma tidning tar upp frågan om religionens kraft.
Jesus berättade en liknelse om en rik man som samlar egendom i allt fler lador och tänkte: "'Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.' Men Gud sade till honom: 'Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?' Så gär det för dem som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud." (Lukasevangeliet 12:19-21)
Det som Jesus vände sig mot var inte i första hand att den rike mannen ville vara självförsörjande, inte heller att han samlade spannmål i sina lador. Josef som organiserade insamlingen av spannmål i Egypten inför de annalkande sju svåra åren i Egypten beskrivs ju som en klok ledare i Bibeln och Ordspråksboken har mycket positivt att säga om flit och rikedom, till exempel: "Lat hand gör fattig man, flitig hand gör rik." (10:4).
Det Jesus vänder sig mot är varken fliten eller rikedomen. Snarare vänder han sig mot inställningen att vi samlar på oss planlöst och skjuter upp själva livet. När vi samlar på oss och tänker oss att vi skall vila, äta, dricka och roa oss senare när vi har semester eller när vi går i pension, då missar vi något väsentligt. Hela livet är till för att levas. Vi skall inte bara förbereda oss för att leva i framtiden, utan också nu. Det är nu vi både skall njuta av livet, älska vår nästa och Gud.
Under vissa perioder har kyrkan gjort ett liknande misstag. Man har varit alltför inriktad på att förbereda sig för det himmelska, så att man har glömt att Gud finns med redan i livet här på jorden.
Det goda livet handlar om att:
1 Göra en god insats här i världen och att genom sitt arbete bidra till välståndet som andra får glädje av, samtidigt som vi får glädje av andras arbete.
2 Vara medveten om att Gud finns med i våra liv och i det som händer omkring oss.
3 Glädja oss här och nu och inte skjuta upp glädjen vare sig till framtiden på jorden eller i himlen.
4 Fundera vidare på vad det betyder att vara "rik inför Gud". (Lukasevangeliet 12:21).
-----------
En annan betraktelse inför söndagen som fokuserar kring kontrollbehovet hittar man i Dagen. En intervju med Gustav Fridolin i samma tidning tar upp frågan om religionens kraft.
torsdag 23 september 2010
Välsignelser, en konkret andlig kraft som vänder åter
Soldaterna som gjorde i ordning törnekransen åt Jesus fick stack sig säkert själva på törnet medan de vred ihop kransen. Kvinnorna som gjorde i ordning väldoftande kryddor och oljor för att gå och smörja Jesu kropp fick säkert väldoftande och mjuka händer själva medan de gjorde i ordning salvorna.
Både välsignelser och förbannelser har en tendens att vända tillbaks till den som uttalar den. En konflikt kan ibland leda till att människor börjar bemöta varandra med hårda ord. Orden stutsar fram och tillbaks och konflikten fördjupas. Hårda ord och förbannelser förpestar relationer och mänsklg gemenskap.
Motsatsen är välsignelser. Vänliga ord och välsignelser kan förändra. "Allt som Gud har skapat är bra och ingenting behöver vrakas, om det tas emot med tacksägelse; det blir rent genom Guds och och genom bön." (Första Timotheosbrevet 4:4-5).
Vänliga ord och tacksägelse verkar alltså till stor del på samma sätt som välsignelser. Men välsignelser i trängre bemärkelse har ändå en särskild kraft. Vi protestanter tänker oss ofta att välsigelser enbart är ett slags bön om att Gud skall hjälpa en människa, men då tror jag att vi underskattar välsignelsernas kraft. Världen är i sig god - skapad av vår himmelse Fader - men i världen kämpar gott och ont. Det ser vi tecken på så fort vi öppnar dagstidninggen eller när vi ser tillbaks på hur gott och ont har kämpat i oss själva under en dag. Varje tillönskan om Guds välsignelse är en del av den goda kampen. Våga säg "Gud välsigne dig!" till andra människor.
Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
I Faderns, Sonens och den helige Andes namn.
Både välsignelser och förbannelser har en tendens att vända tillbaks till den som uttalar den. En konflikt kan ibland leda till att människor börjar bemöta varandra med hårda ord. Orden stutsar fram och tillbaks och konflikten fördjupas. Hårda ord och förbannelser förpestar relationer och mänsklg gemenskap.
Motsatsen är välsignelser. Vänliga ord och välsignelser kan förändra. "Allt som Gud har skapat är bra och ingenting behöver vrakas, om det tas emot med tacksägelse; det blir rent genom Guds och och genom bön." (Första Timotheosbrevet 4:4-5).
Vänliga ord och tacksägelse verkar alltså till stor del på samma sätt som välsignelser. Men välsignelser i trängre bemärkelse har ändå en särskild kraft. Vi protestanter tänker oss ofta att välsigelser enbart är ett slags bön om att Gud skall hjälpa en människa, men då tror jag att vi underskattar välsignelsernas kraft. Världen är i sig god - skapad av vår himmelse Fader - men i världen kämpar gott och ont. Det ser vi tecken på så fort vi öppnar dagstidninggen eller när vi ser tillbaks på hur gott och ont har kämpat i oss själva under en dag. Varje tillönskan om Guds välsignelse är en del av den goda kampen. Våga säg "Gud välsigne dig!" till andra människor.
Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
I Faderns, Sonens och den helige Andes namn.
onsdag 22 september 2010
Min församling och mitt eget ansvar
Människor har mycket olika förhållningssätt till vad en kyrka och en kristen församling är. I det kristna språkbruket betecknar orden kyrka och församling samma sak. Båda får stå för människorna som hör ihop genom att de samlas. När Paulus skriver brev till de olika församlingarna använder han ofta uttrycket "de heliga": "Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu aposten, till de heliga som bor i Efesos och som lever i tron på Kristus Jesus." (Efesierbrevet 1:1). Det är mycket tydligt att "de heliga" inte på något sätt antyder att medlemmarna i församlingarna är felfria eller färdiga som kristna. En stor del av innehållen i Paulus brev är nämligen uppmaningar till enhet i församlingarna och uppmaningar om en bättre livsstil.
Det är tydligt att de som var med i de första kristna församlingarna kom med sina problem och svagheter. Församlingarna var platser där man vanligtvis kunde vara öppna och få stöd i sin livssituation. Inte platser där man visade upp en fin fasad och dolde sina sår och smärtor.
Viktigt i en kristen församling är inte bara att man väntar sig att få förståelse, utan också att var och en som kommer vill förstå andra. I Dagen kan vi i dag läsa om en församling som växer. Nya människor kommer och vill vara med i gemenskapen. En annan artikel i samma tidning tar upp trenden att vissa kristna inte anser att de behöver någon kyrka eller församling.
En församling skall också vara en plats där man får växa. Man skall inte enbart sitta fast i problemen utan också visa på vägar vidare. Vi kan hela tiden utvecklas som människor.
Finns det en sådan gemenskap i den församling där du är med att man inte bara visar upp en fin fasad utan även sin brustenhet? Finns det en klar vilja att välkomna också nya människor i gemenskapen? Finns det strategier för att göra det? Finns det möjlighet för människor att växa.
En församling är aldrig bättre än vad dess medlemmar gör den till. Allt kan inte bero på prästen/pastorn: Den viktigaste frågan för dig att ställa är: Vilket är ditt bidrag till att din församling skall bli en plats dit andra människor vill komma för att växa i tron och i gemenskapen med andra människor?
Gud välsigne din dag!
Det är tydligt att de som var med i de första kristna församlingarna kom med sina problem och svagheter. Församlingarna var platser där man vanligtvis kunde vara öppna och få stöd i sin livssituation. Inte platser där man visade upp en fin fasad och dolde sina sår och smärtor.
Viktigt i en kristen församling är inte bara att man väntar sig att få förståelse, utan också att var och en som kommer vill förstå andra. I Dagen kan vi i dag läsa om en församling som växer. Nya människor kommer och vill vara med i gemenskapen. En annan artikel i samma tidning tar upp trenden att vissa kristna inte anser att de behöver någon kyrka eller församling.
En församling skall också vara en plats där man får växa. Man skall inte enbart sitta fast i problemen utan också visa på vägar vidare. Vi kan hela tiden utvecklas som människor.
Finns det en sådan gemenskap i den församling där du är med att man inte bara visar upp en fin fasad utan även sin brustenhet? Finns det en klar vilja att välkomna också nya människor i gemenskapen? Finns det strategier för att göra det? Finns det möjlighet för människor att växa.
En församling är aldrig bättre än vad dess medlemmar gör den till. Allt kan inte bero på prästen/pastorn: Den viktigaste frågan för dig att ställa är: Vilket är ditt bidrag till att din församling skall bli en plats dit andra människor vill komma för att växa i tron och i gemenskapen med andra människor?
Gud välsigne din dag!
tisdag 21 september 2010
Pengarnas roll i livet
Pengar är alltid en aktuell fråga. I valrörelsen har det talats om plånboksfrågor i alla debatter. Själva ordet "plånboksfrågor" visar att vi har en kluven ienställning till pengar. Vi vet att pengar är viktiga. Om man har en tillräckligt god ekonomi är det lättare att leva ett gott liv. Bekymmer över en dålig ekonomi skapar oro för den enskilde och spänningar i många förhållanden. En god ekonomi kan man få dels genom att ha tillräckligt höga inkomster, dels genom att se till att utgifterna inte skenar iväg.
En annan orsak till vår kluvna inställning till pengar är att all erfarenhet visar att överdrivet intresse för pengar är en risk. Därför talar vi om dödssynden girighet. Predikaren skriver: "Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Även detta är tomhet." (5:9). Kung Salomo borde veta vad han säger.
Finns det då några sunda regler om hur man som kristen bör förvalta pengar och egendom.
1. Man skall inse att de pengar och den egendom vi har är ett tillfälligt förvaltarskap. Vi kan inte ta med oss något i döden. Att förvalta pengar och egendom är en del av det förtroende Gud gav människan i skapelsen när han satte människan "i Edens trädgård att bruka och vårda den." (Första Mosebok 2:15).
2. Glöm inte att pengar inte är livets mening. Man blir inte lycklig av att tänka för mycket på pengar.
3. Den som har gott om pengar har som en särskild uppgift att vara generös. Människor som har provat på att ge bort pengar och egendom kan ofta berätta att glädjen att ge är något alldeles särskilt.
Det finns gott om artiklar i dagspressen som tar upp plånboksfrågor. Läs till exempel Dagen.
En annan orsak till vår kluvna inställning till pengar är att all erfarenhet visar att överdrivet intresse för pengar är en risk. Därför talar vi om dödssynden girighet. Predikaren skriver: "Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog. Även detta är tomhet." (5:9). Kung Salomo borde veta vad han säger.
Finns det då några sunda regler om hur man som kristen bör förvalta pengar och egendom.
1. Man skall inse att de pengar och den egendom vi har är ett tillfälligt förvaltarskap. Vi kan inte ta med oss något i döden. Att förvalta pengar och egendom är en del av det förtroende Gud gav människan i skapelsen när han satte människan "i Edens trädgård att bruka och vårda den." (Första Mosebok 2:15).
2. Glöm inte att pengar inte är livets mening. Man blir inte lycklig av att tänka för mycket på pengar.
3. Den som har gott om pengar har som en särskild uppgift att vara generös. Människor som har provat på att ge bort pengar och egendom kan ofta berätta att glädjen att ge är något alldeles särskilt.
Det finns gott om artiklar i dagspressen som tar upp plånboksfrågor. Läs till exempel Dagen.
måndag 20 september 2010
Att fatta beslut och få ett liv i balans
För det mesta finns det inga självklara val i livet. När man står inför en valsituation finns det argument både för att göra det ena och för att göra det andra. Argument får vägas för och emot. Man måste ändå komma fram till ett beslut. Den sämsta lösningen är ofta att inte komma fram till något beslut utan att tro att det blir bättre att tveka.
Varifrån kan man då få ledning i sina svåra livsval?
1. Hjälp finns att hämta i bibeln: "Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar." (Hebreerbrevet 4:12). I bibeln finns självklart många goda råd att hämta. Man måste ändå vara noggrann så att man skiljer på vad som är centralt och perifert i bibeln. Om man rycker bibelord från deras sammanhang och försöker leva efter dem kan man ställa till det för både sig själv och andra. En god regel är att bibeln skall tolkas i kyrkans gemenskap. Fråga andra hur de tolkar ett visst bibelord innan du omsätter det i praktisk handling.
Särskilt viktiga är de bibelord som handlar om balans i livet. Predikaren i Gamla testamentet (hela boken) har gjort många erfarenheter av överflöd och lyxliv som kan föröda en människas liv. Till slut når predikaren någon slags harmoni just genom att hitta balans. Det är ursprunget till begreppet de sju dödssynderna som handlar om sju områden i livet där det lätt kan bli obalans. En artikel i Expressen handlar om ett ungt par som höll på att föröda sin relation genom att oavbruetet renovera ett hus. Med bibliskt språk handlar det om dödssynderna högmod och girighet. Artikeln är intressant för att den visar att det finns en väg ut ur problemen. En person utifrån kom till hjälp.
2. Hjälp finns alltså att hämta hos andra människor: "Järn ger skärpa åt järn, människa åt människa." (Ordspråksboken 27:17) I livets val finns ofta stöd att hämta hos andra människor. Att ha vänner som man kan fråga till råds är guld värt. Det är viktigt att man också har kontakt med människor som erbjuder motstånd, som säger emot en och inte bara stryker medhårs.
I vissa frågor måste man ändå stå för sina egna val helt ensam. Det kan vara bättre att fatta ett dåligt beslut än inget alls. I många fall - men inte alltid - kan dåliga beslut omprövas i framtiden.
Gud välsigne dig i dina beslut!
Varifrån kan man då få ledning i sina svåra livsval?
1. Hjälp finns att hämta i bibeln: "Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar." (Hebreerbrevet 4:12). I bibeln finns självklart många goda råd att hämta. Man måste ändå vara noggrann så att man skiljer på vad som är centralt och perifert i bibeln. Om man rycker bibelord från deras sammanhang och försöker leva efter dem kan man ställa till det för både sig själv och andra. En god regel är att bibeln skall tolkas i kyrkans gemenskap. Fråga andra hur de tolkar ett visst bibelord innan du omsätter det i praktisk handling.
Särskilt viktiga är de bibelord som handlar om balans i livet. Predikaren i Gamla testamentet (hela boken) har gjort många erfarenheter av överflöd och lyxliv som kan föröda en människas liv. Till slut når predikaren någon slags harmoni just genom att hitta balans. Det är ursprunget till begreppet de sju dödssynderna som handlar om sju områden i livet där det lätt kan bli obalans. En artikel i Expressen handlar om ett ungt par som höll på att föröda sin relation genom att oavbruetet renovera ett hus. Med bibliskt språk handlar det om dödssynderna högmod och girighet. Artikeln är intressant för att den visar att det finns en väg ut ur problemen. En person utifrån kom till hjälp.
2. Hjälp finns alltså att hämta hos andra människor: "Järn ger skärpa åt järn, människa åt människa." (Ordspråksboken 27:17) I livets val finns ofta stöd att hämta hos andra människor. Att ha vänner som man kan fråga till råds är guld värt. Det är viktigt att man också har kontakt med människor som erbjuder motstånd, som säger emot en och inte bara stryker medhårs.
I vissa frågor måste man ändå stå för sina egna val helt ensam. Det kan vara bättre att fatta ett dåligt beslut än inget alls. I många fall - men inte alltid - kan dåliga beslut omprövas i framtiden.
Gud välsigne dig i dina beslut!
söndag 19 september 2010
Framgång för den ene, motgång för den andra - hur hanterar vi det
I dag är det val i Sverige. Ett stort antal människor har varit engagerade i valrörelsen. Några av dem kommer att bli glada, andra besvikna, när valresultatet är klart. Många människor med olika idéer har engagerat sig för att bygga ett bättre samhälle, men till slut kommer väljarnas dom att fälla utslaget. För den som inte når framgång i valet är det bara att kavla upp armarna och ta nya tag... redan i morgon. Det är viktigt att komma ihåg att valet bara är en liten del av politiken. Det politiska arbetet pågår hela tiden, i lokalavdelningarna, i partierna, i riksdag, kommun och landsting. I många frågor finns det stor möjlighet att påverka, även för den som tillhör en minoritet. För majoriteten är det alltid viktigt att ta vara på kloka idéer, även när de kommer från minoriteteten.
Det är alltså i morgon man skall ta nya tag, inte vänta till nästa valrörelse. På så vis har politiken och valrörelsen stora likheter med livet som helhet. Livet förändras ständigt. Ibland når man stora framgångar i livet. Ibland befinner man sig i svåra perioder. Den som har haft makt och inflytande kan mista den. Likaså kan den som haft hälsa få kämpa mot sjukdom under lång tid. Ungdomen går över för alla som får leva till sin medelålder och ålderdom.
"Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans," (Uppenbarelseboken 2:10)läser vi i brevet till församlingen i Smyrna. Det är ett bra budskap till oss alla. Man skall vara trogen sina ideal ända till döden. När det gäller att verka för ett gott samhälle, goda relationer i familj, släkt och bland vänner finns det gott om uppgifter.
Uthållighet är ett begrepp som kanske inte står så högt i kurs i vårt samhålle i dag, när vi lär oss att surfa på nätet och zappa mellan kanalerna. Däremot är uthållighet något som vi står högt i kurs i bibeln.
Var uthållig, men inse att uppgifterna varierar.
Den som står i opposition har andra uppgifter än den som vinner valet.
Den som är småbarnsförälder har sina viktigaste uppgifter på arbetet och i hemmet och hinner inte med så mycket mer.
Den som är pensionär har oftast andra uppgifter än den som står på höjden av sin yrkesbana.
Ändå kan alla vara trogna sina ideal. "Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans."
Det är alltså i morgon man skall ta nya tag, inte vänta till nästa valrörelse. På så vis har politiken och valrörelsen stora likheter med livet som helhet. Livet förändras ständigt. Ibland når man stora framgångar i livet. Ibland befinner man sig i svåra perioder. Den som har haft makt och inflytande kan mista den. Likaså kan den som haft hälsa få kämpa mot sjukdom under lång tid. Ungdomen går över för alla som får leva till sin medelålder och ålderdom.
"Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans," (Uppenbarelseboken 2:10)läser vi i brevet till församlingen i Smyrna. Det är ett bra budskap till oss alla. Man skall vara trogen sina ideal ända till döden. När det gäller att verka för ett gott samhälle, goda relationer i familj, släkt och bland vänner finns det gott om uppgifter.
Uthållighet är ett begrepp som kanske inte står så högt i kurs i vårt samhålle i dag, när vi lär oss att surfa på nätet och zappa mellan kanalerna. Däremot är uthållighet något som vi står högt i kurs i bibeln.
Var uthållig, men inse att uppgifterna varierar.
Den som står i opposition har andra uppgifter än den som vinner valet.
Den som är småbarnsförälder har sina viktigaste uppgifter på arbetet och i hemmet och hinner inte med så mycket mer.
Den som är pensionär har oftast andra uppgifter än den som står på höjden av sin yrkesbana.
Ändå kan alla vara trogna sina ideal. "Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans."
lördag 18 september 2010
Arbetets djupa mening och andliga dimension
Jobbfrågan har kommit att prägla årets valdebatt. Om detta skriver bl.a. ledarna i Dagens nyheter och Svenska dagbladet. Framför allt har argumenten varit ekonomiska: om fler kommer i arbete blir det mer pengar och mer välfärd i Sverige. Ett annat argument som inte har hörts lika mycket är att vi människor mår bra av att arbeta, förutom när vi är så gamla och/eller sjuka så att vi inte kan. Små barn brukar tycka att det är roligt att hjälpa till hemma med enkla uppgifter. Längre fram krävs det mer bestämdhet från föräldrarna, för att barnen skall förstå att det är naturligt att alla i hushållet är med och delar på uppgifterna.
Ungefär så är det i samhället också. Den som länge har varit arbetslös kan förlora tilltron till sig själv. Det behövs då en klar och tydlig inställning från samhällets alla aktörer om att vi räknar med att alla är med och bidrar till det goda i samhället och att vi tror att alla har något att bidra med.
Bibeln har en del att säga om arbetet. Boken Predikaren som tillskrivs Kung Salomo (även om den är nedtecknad betydligt senare framhåller: "Jag insåg att det inte finns något gott för människan utom glädjen i arbetet; det är hennes beskärda del." (3:22). Salomo talar ur den rikes perspektiv. Trots att han kunde omge sig av lyx och överflöd, hade arbetet ett egenvärde för honom. Det var genom arbetet han kände att han gjorde nytta.
En betydligt mörkare syn på arbetet finns i Första Mosebok 3:19: "Du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden." Den versen beskriver säkert tungt jordbruksarbete i de temperaturer som brukar råda i Medelhavsområdet. Vem som helst skulle känna sig som man var på väg ned i jorden efter en hård dags arbete i 35 grader.
Psaltaren har också något att säga om arbetet: "Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort." (Psaltaren 90:10, 1917 års översättning.) När livet är som bäst är det alltså möda och fåfänglighet. Att arbeta och att unna sig något av livets goda är alltså det bästa som finns, särskilt om det finns en god balans mellan båda i varje människas liv.
Det goda arbetet är något som gör människan lik Gud. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Genom sitt arbete fortsätter människan att vara Guds medskapare. Vi bör påminna oss om att vi är Guds medskapare. Det påminner oss om arbetets värde när det är tungt - vilket alla arbeten ibland är. Det kan också påminna oss om att den som har en tendens att arbeta för mycket måste unna sig tid att vila, eftersom även Gud vilade på den sjunde dagen.
Det är oerhört klokt av våra politiker att de sätter frågan om arbete så centralt bland valets frågor.
Det är varje människas uppgift att vara med och rösta och på så sätt vara med och ta ansvar för arbetsfrågan.
Ungefär så är det i samhället också. Den som länge har varit arbetslös kan förlora tilltron till sig själv. Det behövs då en klar och tydlig inställning från samhällets alla aktörer om att vi räknar med att alla är med och bidrar till det goda i samhället och att vi tror att alla har något att bidra med.
Bibeln har en del att säga om arbetet. Boken Predikaren som tillskrivs Kung Salomo (även om den är nedtecknad betydligt senare framhåller: "Jag insåg att det inte finns något gott för människan utom glädjen i arbetet; det är hennes beskärda del." (3:22). Salomo talar ur den rikes perspektiv. Trots att han kunde omge sig av lyx och överflöd, hade arbetet ett egenvärde för honom. Det var genom arbetet han kände att han gjorde nytta.
En betydligt mörkare syn på arbetet finns i Första Mosebok 3:19: "Du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden." Den versen beskriver säkert tungt jordbruksarbete i de temperaturer som brukar råda i Medelhavsområdet. Vem som helst skulle känna sig som man var på väg ned i jorden efter en hård dags arbete i 35 grader.
Psaltaren har också något att säga om arbetet: "Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort." (Psaltaren 90:10, 1917 års översättning.) När livet är som bäst är det alltså möda och fåfänglighet. Att arbeta och att unna sig något av livets goda är alltså det bästa som finns, särskilt om det finns en god balans mellan båda i varje människas liv.
Det goda arbetet är något som gör människan lik Gud. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Genom sitt arbete fortsätter människan att vara Guds medskapare. Vi bör påminna oss om att vi är Guds medskapare. Det påminner oss om arbetets värde när det är tungt - vilket alla arbeten ibland är. Det kan också påminna oss om att den som har en tendens att arbeta för mycket måste unna sig tid att vila, eftersom även Gud vilade på den sjunde dagen.
Det är oerhört klokt av våra politiker att de sätter frågan om arbete så centralt bland valets frågor.
Det är varje människas uppgift att vara med och rösta och på så sätt vara med och ta ansvar för arbetsfrågan.
fredag 17 september 2010
Hur vi tar vara på det vi har kvar av livet
Har ni sett att träden har börjat gulna? Åtminstone björkarna har börjat släppa sina blad. Hösten har kommit. Det kanske är naturen som börjar vissna som har gjort så att vi lättare tänker på döden på hösten. Det är kvar en och en halv månad till allhelgonahelgen och alla själars dag när vi verkligen låter tankarna gå till de avlidna, dem som gått före oss. I dag på sextonde söndagen efter trefaldighet handlar det mer om hur vi skall lägga upp våra liv med tanke på att vi skall dö en gång i framtiden.
Hur skall man då lägga upp återstoden av sitt liv om man betänker att det är ändligt?
1 Lev ditt liv och grubbla inte över döden i onödan. Kämpa för det som är rätt. Lev för andra människor. Engagera dig för din familj och för andra. Syssla med politik, var med och bygg en bättre värld. Du som är gammal har som särskilda uppgift att betätta för de unga om hur det var förr. ”Allt vad du kan göra skall du göra med kraft…” (Predikaren 9:10). ”Kämpa intill döden för sanningen, så skall Herren Gud strida för dig.” (Jesus Syraks sons vishet 4:28)
2 Njut av livet. I Predikaren citeras kung Salomo: ”Det finns för människan ingenting gott utom att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda. Jag har insett att detta är en Guds gåva.” (Predikaren 2:24). Kung Salomo överdriver visserligen när han säger att det inte finns något annat gott än att äta och dricka, men de enkla nöjena är inget vi skall förakta.Tacka Gud för det goda du har i livet. ”Stark som döden är kärleken…” (Höga visan 8:6.) Kärleken är och skall vara en starkare kraft än dödsängslan. Lev med kärlek.
3. Lev försonad med andra människor. ”Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle.” (Efesierbrevet 4:26) Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. (Matteusevangeliet 5:25) Om vi vill ha ett gott liv är det viktigt att man lever försonad med andra människor. Det innebär inte att man måste tycka samma sak. Viktigt att komma ihåg i dag när det är val. Politiker som har haft en häftig debatt kan direkt efter debatten gå ut och äta och ha trevligt tillsammans. Det är en god bild för försoning.
4. Lev försonad med Gud. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. (Johannesevangeliet 3:16). Här kommer dagens evangelium in. Jesus uppväckte tre döda, men de dog igen. Det Jesus ville var att ge oss ett tecken att erbjudandet om det eviga livet är riktat åt oss alla.
Att ha rätt inställning till döden hjälper oss att få ett gott liv. Vid sidan av det goda livet kan vi ibland också tala om den goda döden. Ett vackert bibelord som beskriver hur döden är när den är god är detta: ”Sedan slutade Abraham sina dagar. Han dog efter ett långt liv, gammal och mätt av år, och förenades med fäderna.” (Första Mosebok 25:8)
---
En annan betraktelse inför sextonde söndagen efter trefaldighet hittar ni i Dagen.
Hur skall man då lägga upp återstoden av sitt liv om man betänker att det är ändligt?
1 Lev ditt liv och grubbla inte över döden i onödan. Kämpa för det som är rätt. Lev för andra människor. Engagera dig för din familj och för andra. Syssla med politik, var med och bygg en bättre värld. Du som är gammal har som särskilda uppgift att betätta för de unga om hur det var förr. ”Allt vad du kan göra skall du göra med kraft…” (Predikaren 9:10). ”Kämpa intill döden för sanningen, så skall Herren Gud strida för dig.” (Jesus Syraks sons vishet 4:28)
2 Njut av livet. I Predikaren citeras kung Salomo: ”Det finns för människan ingenting gott utom att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda. Jag har insett att detta är en Guds gåva.” (Predikaren 2:24). Kung Salomo överdriver visserligen när han säger att det inte finns något annat gott än att äta och dricka, men de enkla nöjena är inget vi skall förakta.Tacka Gud för det goda du har i livet. ”Stark som döden är kärleken…” (Höga visan 8:6.) Kärleken är och skall vara en starkare kraft än dödsängslan. Lev med kärlek.
3. Lev försonad med andra människor. ”Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle.” (Efesierbrevet 4:26) Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. (Matteusevangeliet 5:25) Om vi vill ha ett gott liv är det viktigt att man lever försonad med andra människor. Det innebär inte att man måste tycka samma sak. Viktigt att komma ihåg i dag när det är val. Politiker som har haft en häftig debatt kan direkt efter debatten gå ut och äta och ha trevligt tillsammans. Det är en god bild för försoning.
4. Lev försonad med Gud. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. (Johannesevangeliet 3:16). Här kommer dagens evangelium in. Jesus uppväckte tre döda, men de dog igen. Det Jesus ville var att ge oss ett tecken att erbjudandet om det eviga livet är riktat åt oss alla.
Att ha rätt inställning till döden hjälper oss att få ett gott liv. Vid sidan av det goda livet kan vi ibland också tala om den goda döden. Ett vackert bibelord som beskriver hur döden är när den är god är detta: ”Sedan slutade Abraham sina dagar. Han dog efter ett långt liv, gammal och mätt av år, och förenades med fäderna.” (Första Mosebok 25:8)
---
En annan betraktelse inför sextonde söndagen efter trefaldighet hittar ni i Dagen.
torsdag 16 september 2010
Att försvara tron mot osakliga angrepp
Har du någon gång varit med om att någon har angripit den kristna tron eller någon annan ideologi som du stöder på ett osakligt sätt? Det kan vara smärtsamt att lyssna till osakliga argument. I den kristna traditionen har man vissa ansett att man inte nödvändigtvis skall säga emot utan lida och vara tyst, med hänvisning till vad Jesus säger i bergspredikan: "Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom." (Matteusevangeliet 5:29)
Om vi i stället för att välja ett citat ser på Jesu hela verksamhet så märker vi att han inte värjde för viktiga samtal. Han förde dialog, disskuterade och debatterade. Paulus såg det som sin uppgift att försvara den tro han hade fått: "de vet ju att jag är satt att försvara evangeliet..." (Filipperbrevet 1:16) I kyrkans historia har man särskild utvecklat en tradition att försvara tron med intellektuella argument. Apologetik kallas det.
Fakta är bra att känna till om man vill bemöta osakliga argument. En ofta upprepad osanning i vår tid är att "religionerna står bakom de flesta krigen". Som kristen kan man ibland känna smärta när man hör det. Jag brukar tänka att det inte är för att människor tror för mycket på Jesus som det blir krig, utan för att de tror för litet på honom. Men vi behöver inte ens acceptera påståendet. Fakta talar ett annat språk. Mattias Gardell, professor i religionshistoria i Uppsala, har på uppdrag av Försvarsmakten gjort en analys av ämnet religioner, våld och krig. Han har kommit fram till att av de 75 största krigen i världen har det bara varit fyra som har haft en utpräglad religiös dimension. Det är i stället icke-religiösa ideologier som kommunism, nazism och kolonialism som är ansvariga för det största antalet döda.
Varken kristen tro eller andra religioner ligger alltså bakom särskilt många krig. Det är en en viktig kunskap för oss som är kristna. Det är dessutom en viktig tradition att verka i. Som kristna skall vi verka för fred och goda relationer med andra folk, stater och religioner. "Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er." (Romarbrevet 12:18)
Det är också viktigt att vi har kunskap om allt gott som den kristna tron har fått bidra med i världen: läskunnighet, kristen etik, missionens arbete med att bygga upp en sjukvård på många platser och så vidare.
Ju mer vi lär oss om vår tro desto större anledning har vi att vara stolta över den.
Läs mer om frågan om religion skapar våld i ledare i Dagen, samt i en artikel i samma tidning.
Om vi i stället för att välja ett citat ser på Jesu hela verksamhet så märker vi att han inte värjde för viktiga samtal. Han förde dialog, disskuterade och debatterade. Paulus såg det som sin uppgift att försvara den tro han hade fått: "de vet ju att jag är satt att försvara evangeliet..." (Filipperbrevet 1:16) I kyrkans historia har man särskild utvecklat en tradition att försvara tron med intellektuella argument. Apologetik kallas det.
Fakta är bra att känna till om man vill bemöta osakliga argument. En ofta upprepad osanning i vår tid är att "religionerna står bakom de flesta krigen". Som kristen kan man ibland känna smärta när man hör det. Jag brukar tänka att det inte är för att människor tror för mycket på Jesus som det blir krig, utan för att de tror för litet på honom. Men vi behöver inte ens acceptera påståendet. Fakta talar ett annat språk. Mattias Gardell, professor i religionshistoria i Uppsala, har på uppdrag av Försvarsmakten gjort en analys av ämnet religioner, våld och krig. Han har kommit fram till att av de 75 största krigen i världen har det bara varit fyra som har haft en utpräglad religiös dimension. Det är i stället icke-religiösa ideologier som kommunism, nazism och kolonialism som är ansvariga för det största antalet döda.
Varken kristen tro eller andra religioner ligger alltså bakom särskilt många krig. Det är en en viktig kunskap för oss som är kristna. Det är dessutom en viktig tradition att verka i. Som kristna skall vi verka för fred och goda relationer med andra folk, stater och religioner. "Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er." (Romarbrevet 12:18)
Det är också viktigt att vi har kunskap om allt gott som den kristna tron har fått bidra med i världen: läskunnighet, kristen etik, missionens arbete med att bygga upp en sjukvård på många platser och så vidare.
Ju mer vi lär oss om vår tro desto större anledning har vi att vara stolta över den.
Läs mer om frågan om religion skapar våld i ledare i Dagen, samt i en artikel i samma tidning.
onsdag 15 september 2010
Att ta vara på de äldres kunnande.
Under de senaste dagarna har det varit debatt om demensvården, på grund av ett tevereportage från ett äldreboende. Se artiklar bland annat i Svenska dagbladet.
Att vården av äldre länge har varit en viktig fråga framgår av att ett av tio Guds bud, det fjärde, handlar om just äldrevården:
"Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig." (Andra Moseboken 20:12) Budet handlar alltså ursprungligen om hur vi behandlar de äldre. Om vi bygger en bra samhälle för de äldre nu, så får vi själva vara med och njuta frukterna av det när vi blir gamla.
De äldres situation har förändras i vår tid, bland annat på grund av att samhället har förändrats så snabbt. Förr i tiden var det de gamla med sina erfarenheter som kunde lära barn, barnbarn och kanske barnbarnsbarn det som de behövde kunna: att fiska, att rensa fisk, att snickra, att karda, spinna, väva och så vidare. De äldre hade en självklar plats i hemmet.
I vår tid är det snarare de äldres barnbarn och barnbarnsbarn som hjälper de gamla med krånglande datorer och teveinställningar.
De äldre har inte samma självklara plats som auktoriteter när det gäller hur man klarar det dagliga livet. Däremot är de äldre stora auktoriteter när det gäller att berätta hur livet var förr. De som är i åttioårsåldern i dag har under sin livstid sett större förändringar än kanske någon annan generation som någonsin levat. Vissa äldre kan fortfarande berätta hur det var att tvätta kläder i en sjö eller bäck och vilken enorm förbättring tvättmaskinerna innebar. De kan lära ut det som nästan ingen yngre längre vet - att man kan vädra kläder i stället för att tvätta dem när man använt dem en dag eller två - en kunskap som kan bidra till en bättre miljö och ett hållbart samhälle i framtiden. (Och mycket annat som vi har glömt bort.)
Då är vi tillbaks till budordet: "Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig." Om vi tar vara på de äldres kunskaper får vi det själva bättre i framtiden.
Att vården av äldre länge har varit en viktig fråga framgår av att ett av tio Guds bud, det fjärde, handlar om just äldrevården:
"Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig." (Andra Moseboken 20:12) Budet handlar alltså ursprungligen om hur vi behandlar de äldre. Om vi bygger en bra samhälle för de äldre nu, så får vi själva vara med och njuta frukterna av det när vi blir gamla.
De äldres situation har förändras i vår tid, bland annat på grund av att samhället har förändrats så snabbt. Förr i tiden var det de gamla med sina erfarenheter som kunde lära barn, barnbarn och kanske barnbarnsbarn det som de behövde kunna: att fiska, att rensa fisk, att snickra, att karda, spinna, väva och så vidare. De äldre hade en självklar plats i hemmet.
I vår tid är det snarare de äldres barnbarn och barnbarnsbarn som hjälper de gamla med krånglande datorer och teveinställningar.
De äldre har inte samma självklara plats som auktoriteter när det gäller hur man klarar det dagliga livet. Däremot är de äldre stora auktoriteter när det gäller att berätta hur livet var förr. De som är i åttioårsåldern i dag har under sin livstid sett större förändringar än kanske någon annan generation som någonsin levat. Vissa äldre kan fortfarande berätta hur det var att tvätta kläder i en sjö eller bäck och vilken enorm förbättring tvättmaskinerna innebar. De kan lära ut det som nästan ingen yngre längre vet - att man kan vädra kläder i stället för att tvätta dem när man använt dem en dag eller två - en kunskap som kan bidra till en bättre miljö och ett hållbart samhälle i framtiden. (Och mycket annat som vi har glömt bort.)
Då är vi tillbaks till budordet: "Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig." Om vi tar vara på de äldres kunskaper får vi det själva bättre i framtiden.
tisdag 14 september 2010
Att hantera sin sorg när någon dött
Föregående och nästkommande söndag har de gammaltestamentliga texterna varit hämtade från Första Kungabokens 17:e kapitel. De handlar om en fattig änka som får hjälp av profeten Elia, (samtidigt som profeten får hjälp av henne.) När hon ger honom en brödbit visar det sig att maten räcker också till henne och hennes son, och hon behöver inte oroa sig för det mer. Nästa berättelse handlar om hur sonen dör av en svår sjukdom och profeten Elia uppväcker honom.
Att döda uppväcks hör inte till de vanligheterna i vår tid. Den som sörjer får i stället vänja sig med att livet blir tungt under en kortare eller längre tid. Här är några korta råd till den som sörjer. Även den som inte sörjer just nu kan ha nytta av att känna till några råd man kan ge en sörjande.
1. Gud har skapat tårarna för att vi skall gråta. Använd dem.
2. Man kan uttrycka sin sorg med kläderna. Om man har flagga hissar man den på halv stång. Sorgband som länge har varit ur bruk har börjat komma tillbaks. De flesta människor har behov att uttrycka sin sorg. Andra har det inte.
3. Förbered dig på att sorgen är en tung tid. Det finns ingen orsak att du skall klara av den på egen hand. Vänd dig till Gud med din sorg. Be och gå till kyrkan.
4. Vänd dig också till andra människor, var gärna med i en sorgegrupp där du får träffa andra sörjande, om du har behov av detta.
5. Om du har möjlighet att få vara glad i något sammanhang, ta tillvara den möjligheten. Det är inte fel att det finns små stunder av glädje i sorgen.
6. Kroppsarbete eller motion brukar hjälpa många. Att man rör sig utomhus hjälper många sörjande att tänka på annat.
7. Vårda den avlidnes minne på det sätt som du önskar. Vissa sörjande lägger ned stor kärlek och möda på graven. Andra kanske hellre vådar minnet genom att berätta om den döde och minnas.
8 "Han har uppstått." (Lukasevangeliet 24:6). Det handlar naturligtvis om Jesus. När vi i trosbekännelsen säger att vi tror på "de dödas uppståndelse och ett evigt liv", ger det naturligtvis inte något omedelbar befrielse från sorg. En kristen kan sörja en avliden anhörig, men i sorgen finns ändå hoppet om ett återseende. Att Jesus har uppstått är tecknet Gud har gett oss på att också vi kan få uppstå.
9. Är du arg? Visste du att vrede är en vanlig sorgereaktion, särskilt bland män. Det kan vara bra att veta det, både för dig som sörjer och för din omgivning.
10. Kom ihåg att olika människors sorg ser olika ut. Ibland kan du känna igen dig när du pratar med andra sörjande. Ibland tänker ni helt olika. Det är tillåtet att sörja på olika sätt.
De här korta råden kan vara till vägledning för somliga, kanske inte för alla. Varje människas sorg ser olika ut även om det finns vissa gemensamma drag.
Att döda uppväcks hör inte till de vanligheterna i vår tid. Den som sörjer får i stället vänja sig med att livet blir tungt under en kortare eller längre tid. Här är några korta råd till den som sörjer. Även den som inte sörjer just nu kan ha nytta av att känna till några råd man kan ge en sörjande.
1. Gud har skapat tårarna för att vi skall gråta. Använd dem.
2. Man kan uttrycka sin sorg med kläderna. Om man har flagga hissar man den på halv stång. Sorgband som länge har varit ur bruk har börjat komma tillbaks. De flesta människor har behov att uttrycka sin sorg. Andra har det inte.
3. Förbered dig på att sorgen är en tung tid. Det finns ingen orsak att du skall klara av den på egen hand. Vänd dig till Gud med din sorg. Be och gå till kyrkan.
4. Vänd dig också till andra människor, var gärna med i en sorgegrupp där du får träffa andra sörjande, om du har behov av detta.
5. Om du har möjlighet att få vara glad i något sammanhang, ta tillvara den möjligheten. Det är inte fel att det finns små stunder av glädje i sorgen.
6. Kroppsarbete eller motion brukar hjälpa många. Att man rör sig utomhus hjälper många sörjande att tänka på annat.
7. Vårda den avlidnes minne på det sätt som du önskar. Vissa sörjande lägger ned stor kärlek och möda på graven. Andra kanske hellre vådar minnet genom att berätta om den döde och minnas.
8 "Han har uppstått." (Lukasevangeliet 24:6). Det handlar naturligtvis om Jesus. När vi i trosbekännelsen säger att vi tror på "de dödas uppståndelse och ett evigt liv", ger det naturligtvis inte något omedelbar befrielse från sorg. En kristen kan sörja en avliden anhörig, men i sorgen finns ändå hoppet om ett återseende. Att Jesus har uppstått är tecknet Gud har gett oss på att också vi kan få uppstå.
9. Är du arg? Visste du att vrede är en vanlig sorgereaktion, särskilt bland män. Det kan vara bra att veta det, både för dig som sörjer och för din omgivning.
10. Kom ihåg att olika människors sorg ser olika ut. Ibland kan du känna igen dig när du pratar med andra sörjande. Ibland tänker ni helt olika. Det är tillåtet att sörja på olika sätt.
De här korta råden kan vara till vägledning för somliga, kanske inte för alla. Varje människas sorg ser olika ut även om det finns vissa gemensamma drag.
måndag 13 september 2010
Nionde och tionde buden - är det möjligt att inte bryta mot dem?
Ibland säger man att åtta av tio Guds bud är åtminstone teoretiskt sett möjliga att hålla. Det nionde och det tionde är däremot inte ens möjliga att hålla. Innan vi går vidare måste vi repetera de här buden.
Nionde budet: Du skall inte ha begär till din nästas hus.
Tionde budet: Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
Att ha begär är ungefär samma sak som att känna avund. Avund är ju ett ord som har en dålig klang. Spontant kanske man tänker att man aldrig borde vara avundsjuk om man är kristen, men ser man närmare på Martin Luthers förklaringar till nionde och tionde buden, så märker man att det inte är avunden i sig som Luther menar är synd, utan om man ”under sken av lag och rätt” försöker tillägna sig det som tillhör nästan. Att vilja ha det som andra har, eller att vilja bli det som andra är, är det inget fel med. Man skulle i stället kunna säga att vi av andra människor kan uppmuntras att göra framsteg i livet. Litet avund är alltså bra att ha. Avund blir skadligt bara om vi har för mycket av det.
Ibland brukar man förkorta de nionde och tionde buden och slå ihop dem till ett enda: "Du skall inte ha begär." Det kanske känns som om uppräkningen med oxen och åsnan är alltför gammalmodig. Om man känner så tror jag att man missar något viktigt. Buden sätter fingret på några riskområden, som vi människor brukar ha problem med.
* Hus. Arvstvister har förpestat relationerna i många familjer.
* Hustru/man. Otrohet förpestar många relationer. Vårda äktenskapet innan det händer.
* Slav/slavinna. Lyckligtvis lever vi i en tid när slaveri är avskaffat. För oss kanske budet kan påminna oss om att chefen inte bör värva personal i andra företag hur som helst.
* Oxen är ett exempel på dåtidens arbesredskap och samtidigt statusobjekt. Vi kanske lättare känner avund på grund av grannens dator eller iPod.
* Åsnan var dåtidens kommunikationsmedel. Vi har nog lättare att känna avund mot andra på grund av andras bilar eller mc.
Hur blir man då fri från överdrivet avund? En väg kanske är att glädjas tillsammans med andra över det som de har.
Läs gärna artikeln "Avund ett hinder för kvinnor" i Dagens nyheter.
Nionde budet: Du skall inte ha begär till din nästas hus.
Tionde budet: Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
Att ha begär är ungefär samma sak som att känna avund. Avund är ju ett ord som har en dålig klang. Spontant kanske man tänker att man aldrig borde vara avundsjuk om man är kristen, men ser man närmare på Martin Luthers förklaringar till nionde och tionde buden, så märker man att det inte är avunden i sig som Luther menar är synd, utan om man ”under sken av lag och rätt” försöker tillägna sig det som tillhör nästan. Att vilja ha det som andra har, eller att vilja bli det som andra är, är det inget fel med. Man skulle i stället kunna säga att vi av andra människor kan uppmuntras att göra framsteg i livet. Litet avund är alltså bra att ha. Avund blir skadligt bara om vi har för mycket av det.
Ibland brukar man förkorta de nionde och tionde buden och slå ihop dem till ett enda: "Du skall inte ha begär." Det kanske känns som om uppräkningen med oxen och åsnan är alltför gammalmodig. Om man känner så tror jag att man missar något viktigt. Buden sätter fingret på några riskområden, som vi människor brukar ha problem med.
* Hus. Arvstvister har förpestat relationerna i många familjer.
* Hustru/man. Otrohet förpestar många relationer. Vårda äktenskapet innan det händer.
* Slav/slavinna. Lyckligtvis lever vi i en tid när slaveri är avskaffat. För oss kanske budet kan påminna oss om att chefen inte bör värva personal i andra företag hur som helst.
* Oxen är ett exempel på dåtidens arbesredskap och samtidigt statusobjekt. Vi kanske lättare känner avund på grund av grannens dator eller iPod.
* Åsnan var dåtidens kommunikationsmedel. Vi har nog lättare att känna avund mot andra på grund av andras bilar eller mc.
Hur blir man då fri från överdrivet avund? En väg kanske är att glädjas tillsammans med andra över det som de har.
Läs gärna artikeln "Avund ett hinder för kvinnor" i Dagens nyheter.
söndag 12 september 2010
Först förlåta, sedan bli förlåten
Ibland sitter vi fast i bitterhet. Vi ältar orättvisor som vi varit utsatta för. Någon kanske verkligen har behandlat oss illa, men den bitterhet vi känner för det står inte i proportion till det vi har blivit utsatta för. Även om vi en gång hade orsak att känna oss upprörda, skadas vi mer av den långa utdragna bitterheten än av den händelse som vi en gång reagerade på. Man säger ibland att man måste "släppa" en händelse för att man skall få frid.
Jesus är helt inne på samma linje. I Fader vår ber vi: "och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro" (Matteusevangeliet 6:12). ¨Några verser senare förklarar Jesus: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser." (v. 14-15).
Det kanske kan kännas hårt att Gud inte förlåter oss om inte vi förlåter andra. Då skall vi komma ihåg att det inte är av oginhet som Gud håller kvar förlåtelsen. Tvärtom. För att vi skall kunna gå vidare som förlåtna och upprättade människor utan bitterhet måste vi förlåta andra. Om Gud skulle förlåta oss men vi går vidare och är bittra över andra, skulle vi däremot inte gå vidare som hela människor.
Vad skall vi då göra om vi inte kan förlåta en människa som gjort oss ont? Det viktiga är att vi bestämmer oss för att vi vill förlåta. Vi bestämmer att vi skall tänka på det som har hänt allt mer sällan och låta det goda som livet har att ge oss en allt större plats. Det kanske inte är möjligt att älska de människor som gjort oss illa, men vi skall inte heller låta dem fortsätta att göra oss illa genom att det som de gjort tar upp våra tankar. Bestäm dig för att gå vidare som en allt friare människa.
Det finns dock tillfällen när det över huvud taget inte är möjligt att förlåta. Ännu nio år efter terrorattentaten i New York är människor inte överens om hur man skall hantera det som hänt, som framgår av artiklar i Dagen, Dagens nyheter och i Svenska dagbladet Om man inte kan förlåta skall man inte heller låtsats att man har förlåtit. Däremot måste man kämpa för att inte bli förblindad av sitt hat så att man beskyller oskyldiga människor för det som andra gjort. Det är givetvis inte alla muslimers fel att ett fåtal människor stod bakom terrorattntatet, lika litet som det är alla kristnas fel om någon kristen bär sig illa åt eller det är alla brunhårigas fel om en brunhårlig är kriminell.
Alltså: Förlåt om du kan. Om du inte kan förlåta, låt inte hatet ta upp dina tankar så att det förstår resten av ditt liv och beskyll inga oskyldiga för det som hänt.
Gud välsigne dig!
Jesus är helt inne på samma linje. I Fader vår ber vi: "och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro" (Matteusevangeliet 6:12). ¨Några verser senare förklarar Jesus: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser." (v. 14-15).
Det kanske kan kännas hårt att Gud inte förlåter oss om inte vi förlåter andra. Då skall vi komma ihåg att det inte är av oginhet som Gud håller kvar förlåtelsen. Tvärtom. För att vi skall kunna gå vidare som förlåtna och upprättade människor utan bitterhet måste vi förlåta andra. Om Gud skulle förlåta oss men vi går vidare och är bittra över andra, skulle vi däremot inte gå vidare som hela människor.
Vad skall vi då göra om vi inte kan förlåta en människa som gjort oss ont? Det viktiga är att vi bestämmer oss för att vi vill förlåta. Vi bestämmer att vi skall tänka på det som har hänt allt mer sällan och låta det goda som livet har att ge oss en allt större plats. Det kanske inte är möjligt att älska de människor som gjort oss illa, men vi skall inte heller låta dem fortsätta att göra oss illa genom att det som de gjort tar upp våra tankar. Bestäm dig för att gå vidare som en allt friare människa.
Det finns dock tillfällen när det över huvud taget inte är möjligt att förlåta. Ännu nio år efter terrorattentaten i New York är människor inte överens om hur man skall hantera det som hänt, som framgår av artiklar i Dagen, Dagens nyheter och i Svenska dagbladet Om man inte kan förlåta skall man inte heller låtsats att man har förlåtit. Däremot måste man kämpa för att inte bli förblindad av sitt hat så att man beskyller oskyldiga människor för det som andra gjort. Det är givetvis inte alla muslimers fel att ett fåtal människor stod bakom terrorattntatet, lika litet som det är alla kristnas fel om någon kristen bär sig illa åt eller det är alla brunhårigas fel om en brunhårlig är kriminell.
Alltså: Förlåt om du kan. Om du inte kan förlåta, låt inte hatet ta upp dina tankar så att det förstår resten av ditt liv och beskyll inga oskyldiga för det som hänt.
Gud välsigne dig!
lördag 11 september 2010
Att prioritera rätt och att finna vila för sin själ
Det har sällan talats så mycket om utmattningsdepressioner, curlingföräldrar och livspussel som i vår tid. Många människor får allt mer att göra. Arbete, hemarbete och fritidsaktiviteter tar både tid och kraft. Än tröttare blir man om man dessutom försöker dämpa olustkänslorna med alkohol.Tröttheten skruvas upp så mycket att vissa människor till slut blir sjukskrivna av långvarig överansträngning.
I detta sammanhang finns det ett Jesusord som är särskilt aktuellt: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila." (Matteusevangeliet: 11:28): Jesu uttalande är kanske inte lätt att omedelbart ta till sig. Vi kanske tänker oss att det handlar om ytterligare en aktivitet som vi skall lägga på alla andra så att vi blir ändå mer stressade och får än mindre tid.
Men det är nog inte det som Jesus syftar på. Jesus lär oss vad livskvalitet är genom att peka på vad som är centralt och vad som är mindre centralt i livet. Framför allt varnar Jesus oss för att sträva för mycket efter pengar, framgång, makt och ära. Priset för det är för högt: "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?" (Lukasevangeliet 9:25).
Det finns många exempel på människor som kommit till en vändpunkt i livet. De har insett att strävan efter pengar, framgång, makt och ära leder till långvarig överansträngning och till att vi kanske har missat sådant som är mer värdefullt i livet: vila, tid för andra människor, en lugn promenad.
Vad är då centralt i livet? Det måste varje människa svara på för sig själv, men svaren brukar vara ganska lika: tid för en själv, tid för de närmaste och tid för Gud.
Om vi lägger ifrån oss de bördor som vi går och bär på i onödan när vi hör Jesu ord, får vi frid med Gud och med oss själva.
Att utmattningsdepressionerna har blivit allt vanligare i vår tid när Sverige är mer sekulariserat än någonsin är knappast något sammanträffande. När kristen tro finns med i livet finns tid både för andakt, vila och mänsklig gemenskap. En bok av Elisabet Gerle som recenseras i Dagens nyheter citerar en engelsk teolog som fastslår att den vetenskapliga rationalismen inte alls befriat oss från det onda i världen, som nyateister/"humanister" vill antyda Nyateismen vill bryta upp den sociala gemenskap som finns i kyrkan och kristen tro. De människor som förlorar den sociala gemenskapen i tron förlorar något viktigt och centralt i livet. Den sociala gemenskapen är inte alltid lätt att hitta på andra platser.
Jesus pekar på vad som är centralt i livet. När vi är medvetna om vad som är centralt och vad som är mindre centralt infinner sig vilan och friden.
I detta sammanhang finns det ett Jesusord som är särskilt aktuellt: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila." (Matteusevangeliet: 11:28): Jesu uttalande är kanske inte lätt att omedelbart ta till sig. Vi kanske tänker oss att det handlar om ytterligare en aktivitet som vi skall lägga på alla andra så att vi blir ändå mer stressade och får än mindre tid.
Men det är nog inte det som Jesus syftar på. Jesus lär oss vad livskvalitet är genom att peka på vad som är centralt och vad som är mindre centralt i livet. Framför allt varnar Jesus oss för att sträva för mycket efter pengar, framgång, makt och ära. Priset för det är för högt: "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?" (Lukasevangeliet 9:25).
Det finns många exempel på människor som kommit till en vändpunkt i livet. De har insett att strävan efter pengar, framgång, makt och ära leder till långvarig överansträngning och till att vi kanske har missat sådant som är mer värdefullt i livet: vila, tid för andra människor, en lugn promenad.
Vad är då centralt i livet? Det måste varje människa svara på för sig själv, men svaren brukar vara ganska lika: tid för en själv, tid för de närmaste och tid för Gud.
Om vi lägger ifrån oss de bördor som vi går och bär på i onödan när vi hör Jesu ord, får vi frid med Gud och med oss själva.
Att utmattningsdepressionerna har blivit allt vanligare i vår tid när Sverige är mer sekulariserat än någonsin är knappast något sammanträffande. När kristen tro finns med i livet finns tid både för andakt, vila och mänsklig gemenskap. En bok av Elisabet Gerle som recenseras i Dagens nyheter citerar en engelsk teolog som fastslår att den vetenskapliga rationalismen inte alls befriat oss från det onda i världen, som nyateister/"humanister" vill antyda Nyateismen vill bryta upp den sociala gemenskap som finns i kyrkan och kristen tro. De människor som förlorar den sociala gemenskapen i tron förlorar något viktigt och centralt i livet. Den sociala gemenskapen är inte alltid lätt att hitta på andra platser.
Jesus pekar på vad som är centralt i livet. När vi är medvetna om vad som är centralt och vad som är mindre centralt infinner sig vilan och friden.
fredag 10 september 2010
Kristen tro och andra religioner
Vilken inställning skall en kristen ha till alla andra religioner? Det finns flera onyanserade svar på den frågan. Å ena sidan finns de som oövertänkt påstår att alla religioner egentligen är samma sak eller åtminstone olika vägar till samma mål. Å andra sidan finns de som intar en hatisk inställning till andra religioner. I dagarna har pastorn Terry Jones i USA som i sista stund stoppade en bränning av koranen blivit omtalad. (Se artiklar i DN, SvD, Dagen, och andra tidningar.) I skrivande stund är det fortfarande oklart om bränningen är stoppad eller inte: Se DN.
Jesus tar inte upp frågan om andra religioner ingående. Han engagerar sig för de människor som finns i hans omedelbara närhet och värjer sig för alla teoretiska diskussioner om religion. När han stöter på en kanaaneisk kvinna och en romersk officerare som visar intresse för honom tvekar Jesus först, men engagerar sig sedan för dem. Det är egenligen först på slutet av sin verksamhet som Jesus säger det som har blivit känt som missionsbefallningen:
"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matteusevangeliet 28:18-20)
Någon uppmaning att agera mot andra religioner finns alltså inte hos Jesus. Däremot finns det inte heller någon uppmaning om att hålla tyst om sin egen religion för att inte stöta sig med andra.
Det finns länder där kristna och muslimer levt fredligt tillsammans i århundraden. Nu är Sverige ett land med flera minoriteter. Den största utmaningen för oss är att leva fredligt sida vid sida och att fördjupa oss i vår egen tro.
Är det kanske inte så att det största hotet mot kristenheten i Sverige inte är islam, utan sekularismen som försöker införa ett samhälle där såväl kristendomen som islam är marginaliserad?
Jesus tar inte upp frågan om andra religioner ingående. Han engagerar sig för de människor som finns i hans omedelbara närhet och värjer sig för alla teoretiska diskussioner om religion. När han stöter på en kanaaneisk kvinna och en romersk officerare som visar intresse för honom tvekar Jesus först, men engagerar sig sedan för dem. Det är egenligen först på slutet av sin verksamhet som Jesus säger det som har blivit känt som missionsbefallningen:
"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matteusevangeliet 28:18-20)
Någon uppmaning att agera mot andra religioner finns alltså inte hos Jesus. Däremot finns det inte heller någon uppmaning om att hålla tyst om sin egen religion för att inte stöta sig med andra.
Det finns länder där kristna och muslimer levt fredligt tillsammans i århundraden. Nu är Sverige ett land med flera minoriteter. Den största utmaningen för oss är att leva fredligt sida vid sida och att fördjupa oss i vår egen tro.
Är det kanske inte så att det största hotet mot kristenheten i Sverige inte är islam, utan sekularismen som försöker införa ett samhälle där såväl kristendomen som islam är marginaliserad?
torsdag 9 september 2010
Vuxna förebilder söks
Varje människa genomgår flera utvecklingskriser under livet. Man brukar tala om sjuårskrisen, tonårskrisen, mittlivskrisen, pensioneringskrisen och krisen inför döden. Under de här tiderna sker särskilt påtagliga förändringar med kroppen och med livssituationen. Människan gör viktiga val och ifrågasätter sådant som man tidigare tyckte var självklart.
Att de här kriserna är jobbiga vet alla som har gått igenom dem. I en artikel i Dagen kan vi läsa att antalet självmord bland tonåringar stiger. I Bibeln kan vi läsa om hur till och med Jesus genomgick sina livskriser. Som tolvåring i templet svarar han sina föäldrar: "Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?" (Lukasevangeliet 2:49). Jesus sökte intensivt efter Gud, och det ville han inte göra enbart med Josef och Maria. Jesus ville vidga sina vyer och möta andra vuxna.
Just det är ett vanligt förekommande fenomen i tonåren. En tonåring behöver nya vuxna förebilder. Föräldrarna gör i de flesta fall så gott de kan när det gäller sina tonåringar, och det är också viktigt att man har tid för varandra hemma. Men de flesta tonåringar söker ändå efter andra kontakter i samma ålder och bland vuxna. Vännerna är oerhört viktiga i tonåren. Var finns då de vuxna som tonåringen kan tala med utanför hemmet? Lärare och idrottsledare gör säkert en enorm insats, men det finns också en unik möjlighet för tonåringen att få dryfta sina livsfrågor: konfirmationsundervisningen.
Antalet konfirmander har sjunkit stadigt under de senaste årtiondena, främst på grund av konkurrens från ett stort antal andra fritidsaktiviteter. Ändå måste vi vara stolta över den unika möjlighet som kyrkorna har att ge tonåringar gott om tid att tala om livet och Gud i det stormiga skede i livet som tonåren utgör. Givetvis skyddar inte konfirmationen mot alla olyckor. Självmord bland tonåringar skulle förekomma även om alla konfirmerades, men lika säkert är det att oerhört många konfirmander finner trygghet i kyrkan, och många fortsätter som ledare för andra konfirmander.
Därför skall vi fortsätta att tala varmt om konfirmationen som en unik möjlighet att dryfta viktiga frågor under ett stormigt skede i livet.
Att de här kriserna är jobbiga vet alla som har gått igenom dem. I en artikel i Dagen kan vi läsa att antalet självmord bland tonåringar stiger. I Bibeln kan vi läsa om hur till och med Jesus genomgick sina livskriser. Som tolvåring i templet svarar han sina föäldrar: "Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?" (Lukasevangeliet 2:49). Jesus sökte intensivt efter Gud, och det ville han inte göra enbart med Josef och Maria. Jesus ville vidga sina vyer och möta andra vuxna.
Just det är ett vanligt förekommande fenomen i tonåren. En tonåring behöver nya vuxna förebilder. Föräldrarna gör i de flesta fall så gott de kan när det gäller sina tonåringar, och det är också viktigt att man har tid för varandra hemma. Men de flesta tonåringar söker ändå efter andra kontakter i samma ålder och bland vuxna. Vännerna är oerhört viktiga i tonåren. Var finns då de vuxna som tonåringen kan tala med utanför hemmet? Lärare och idrottsledare gör säkert en enorm insats, men det finns också en unik möjlighet för tonåringen att få dryfta sina livsfrågor: konfirmationsundervisningen.
Antalet konfirmander har sjunkit stadigt under de senaste årtiondena, främst på grund av konkurrens från ett stort antal andra fritidsaktiviteter. Ändå måste vi vara stolta över den unika möjlighet som kyrkorna har att ge tonåringar gott om tid att tala om livet och Gud i det stormiga skede i livet som tonåren utgör. Givetvis skyddar inte konfirmationen mot alla olyckor. Självmord bland tonåringar skulle förekomma även om alla konfirmerades, men lika säkert är det att oerhört många konfirmander finner trygghet i kyrkan, och många fortsätter som ledare för andra konfirmander.
Därför skall vi fortsätta att tala varmt om konfirmationen som en unik möjlighet att dryfta viktiga frågor under ett stormigt skede i livet.
onsdag 8 september 2010
Om att tolka allt till det bästa.
Hur kan det komma sig att vissa människor är optimister och andra pessimister? Vissa kan vara lyckliga i en situation, där andra är olyckliga. En del av svaret finns i Åttonde budet ”Du skall inte vittna falskt mot din nästa”.
De flesta vet nog att det åttonde budet handlar om att vi inte skall ljuga eller tala illa om vår nästa. Det är däremot inte lika känt att det åttonde budet - enligt Martin Luthers lilla katekes - också handlar om att vi skall tyda allt till det bästa när det gäller andra människor.
Att ha förmågan att tyda allt till det bästa är egentligen en av förutsättningarna för att en familj, en arbetsplats eller ett samhälle skall fungera. Det är inte svårt att hitta fel på andra människor. Det är betydligt svårare - men nödvändigt - att tyda saker och ting till det bästa, att lära sig att se saker ur andra människors perspektiv. Om man lär sig att göra det fungerar ett samhälle eller en familj.
Att tyda saker och ting till det bästa är inte samma sak som att sopa svårigheter under mattan. Svårigheter och problem är något man måste ta tag i, men det är inte säkert att man skall fokusera på dem för mycket. För det mesta fungerar en gemenskap bäst om man i stället ställer det som fungerar bra i centrum och tar tag i problemen systematiskt, men utan att älta dem.
Just nu pågår en intensiv valrörelse. Under en valrörelse är debatten intensiv. Just nu fokuserar man mest på motsättningarna mellan partierna. Ändå har Lars Ohly rätt när han säger att det är bra om man kan sluta ljuga om politiska motståndare. Se en artikel i Dagens nyheter.
I den vardagliga kommunpolitiken går allt till mycket lugnare än i debatten inför ett riksdagsval. Partier av olika färg mycket väl kan samarbeta i praktiska frågor.
Om ens familj eller arbetsplats liknar en valrörelse när det gäller argumentation och debatt då är det hög tid att lära sig att "tolka allt till det bästa" för att citera Lilla Katekesen.
De flesta vet nog att det åttonde budet handlar om att vi inte skall ljuga eller tala illa om vår nästa. Det är däremot inte lika känt att det åttonde budet - enligt Martin Luthers lilla katekes - också handlar om att vi skall tyda allt till det bästa när det gäller andra människor.
Att ha förmågan att tyda allt till det bästa är egentligen en av förutsättningarna för att en familj, en arbetsplats eller ett samhälle skall fungera. Det är inte svårt att hitta fel på andra människor. Det är betydligt svårare - men nödvändigt - att tyda saker och ting till det bästa, att lära sig att se saker ur andra människors perspektiv. Om man lär sig att göra det fungerar ett samhälle eller en familj.
Att tyda saker och ting till det bästa är inte samma sak som att sopa svårigheter under mattan. Svårigheter och problem är något man måste ta tag i, men det är inte säkert att man skall fokusera på dem för mycket. För det mesta fungerar en gemenskap bäst om man i stället ställer det som fungerar bra i centrum och tar tag i problemen systematiskt, men utan att älta dem.
Just nu pågår en intensiv valrörelse. Under en valrörelse är debatten intensiv. Just nu fokuserar man mest på motsättningarna mellan partierna. Ändå har Lars Ohly rätt när han säger att det är bra om man kan sluta ljuga om politiska motståndare. Se en artikel i Dagens nyheter.
I den vardagliga kommunpolitiken går allt till mycket lugnare än i debatten inför ett riksdagsval. Partier av olika färg mycket väl kan samarbeta i praktiska frågor.
Om ens familj eller arbetsplats liknar en valrörelse när det gäller argumentation och debatt då är det hög tid att lära sig att "tolka allt till det bästa" för att citera Lilla Katekesen.
tisdag 7 september 2010
Barn och andlig utveckling
Barn har rätt till fysisk, psykisk, andlig, moralisk och social utveckling, enligt FN:s barnkonvention, artikel 27. Det är föräldrarna eller andra som är ansvariga för barnet som skall se till att barnen utvecklas.
Att fem typer av utveckling - fysisk, psykisk, andlig, moralisk och social - räknas upp tillsammans är viktigt. En människa utvecklas hela tiden och de olika typerna av utveckling går hand i hand. Det är omöjligt att utvecklas andligt utan att samtidigt utvecklas på de andra sätten. Att utvecklas andligt handlar om att lära känna livet, sig själv och andra människor och att märka att Gud finns med i det som händer och att Jesu undervisning handlar om livet självt, inte om en särskild andlig sektor i livet.
Föräldrarnas uppgift är att vägleda utvecklingen. Barnet måste själv leva sitt eget liv, göra sina misstag och upptäcka det goda livet. Föräldrarna skall helt enkelt vägleda.
Den andliga vägledningen kan till exempel handla om:
* att man lär sitt barn att be, både någon färdig bön som "Gud som haver barnen kär" och att förtroendefullt kunna samtala med Gud,
* att man läser viktiga bibliska berättelser för sitt barn, eftersom de bibliska berättelserna är en viktig skatt som de har med sig i livet,
* att man tar barnens frågor på allvar och är beredd att samtala om dem även när man inte direkt kan ge något svar, (det visar sig ofta att man lär sig oerhört mycket av barnens frågor)
* att man uppmuntrar barnen att ta reda på mer och t.ex. uppmuntrar barnen att konfirmeras.
Barnet måste gå sin andliga väg själv, men man kan inte underskatta föräldrarnas inflytande, ett inflytande som till stor del består av tid och engagemang. Vårt engagemang för barnens andliga utveckling är lika viktigt som engagemanget för den fysiska utvecklingen i form av idrott och träning.
Att det fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala framgår också av det som vi brukar kalla det dubbla kärleksbudet:
"Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Du skall älska din nästa som dig själv." (Matteusevangeliet 22:37, 39).
Om vi skall älska Gud (andligt) måste vi älska vår nästa (psykiskt, moraliskt och socialt och ibland fysiskt) och oss själva, vårda och inte skämmas för vår kropp (fysiskt).
-----
En artikel i Dagen handlar om föräldrars delaktighet i utvecklandet av barnens tro.
Att fem typer av utveckling - fysisk, psykisk, andlig, moralisk och social - räknas upp tillsammans är viktigt. En människa utvecklas hela tiden och de olika typerna av utveckling går hand i hand. Det är omöjligt att utvecklas andligt utan att samtidigt utvecklas på de andra sätten. Att utvecklas andligt handlar om att lära känna livet, sig själv och andra människor och att märka att Gud finns med i det som händer och att Jesu undervisning handlar om livet självt, inte om en särskild andlig sektor i livet.
Föräldrarnas uppgift är att vägleda utvecklingen. Barnet måste själv leva sitt eget liv, göra sina misstag och upptäcka det goda livet. Föräldrarna skall helt enkelt vägleda.
Den andliga vägledningen kan till exempel handla om:
* att man lär sitt barn att be, både någon färdig bön som "Gud som haver barnen kär" och att förtroendefullt kunna samtala med Gud,
* att man läser viktiga bibliska berättelser för sitt barn, eftersom de bibliska berättelserna är en viktig skatt som de har med sig i livet,
* att man tar barnens frågor på allvar och är beredd att samtala om dem även när man inte direkt kan ge något svar, (det visar sig ofta att man lär sig oerhört mycket av barnens frågor)
* att man uppmuntrar barnen att ta reda på mer och t.ex. uppmuntrar barnen att konfirmeras.
Barnet måste gå sin andliga väg själv, men man kan inte underskatta föräldrarnas inflytande, ett inflytande som till stor del består av tid och engagemang. Vårt engagemang för barnens andliga utveckling är lika viktigt som engagemanget för den fysiska utvecklingen i form av idrott och träning.
Att det fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala framgår också av det som vi brukar kalla det dubbla kärleksbudet:
"Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Du skall älska din nästa som dig själv." (Matteusevangeliet 22:37, 39).
Om vi skall älska Gud (andligt) måste vi älska vår nästa (psykiskt, moraliskt och socialt och ibland fysiskt) och oss själva, vårda och inte skämmas för vår kropp (fysiskt).
-----
En artikel i Dagen handlar om föräldrars delaktighet i utvecklandet av barnens tro.
måndag 6 september 2010
Mat, dryck och glädje
Tar du dig att äta och dricka tillsammans med andra? Det står i bibeln att det är viktigt. "Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud" (Predikaren 3:13).
Kanske någon blir förvånad att bibeln tar upp mat och dryck som en prioriterad fråga. Skall inte bibeln handla framför allt om Gud och om andlighet?
Jo, men allt som har med livet att göra har också med vår själ och vår andlighet att göra. Orden kropp, själ och ande är egentligen bara olika ord för att beskriva olika funktioner hos människan. Mat och dryck och glädje är därför viktigt inte bara för kroppens funktioner, utan för livet som helhet.
Författaren till boken Predikaren beskriver ett av de främsta glädjeämnena i livet: "Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud" Att finna glädje innebär just att äta och dricka tillsammans med andra. Måltidsgemenskapen är en viktig gemenskap. I varje familj måste vi sträva efter att ha ordentliga måltider där vi har gott om tid inte bara att äta tillsammans, utan också att samtala i lugn och ro. Många som lever som ensamstående träffar gärna andra och äter tillsammans med dem. Ibland är vi tvungna att äta snabbt för att vi har bråttom, men det ändrar inte på regeln att en riktig måltid ger grunden till en gemenskap med familj och vänner.
Bibeln handlar alltså inte enbart om Gud. Snarare handlar bibeln om hur vi skall göra för att få leva ett gott liv, ett liv värt att leva. Så vill Gud att vi skall leva våra liv. Det har han skapat oss till. I detta goda livet är mat, dryck och tid för andra människor en central ingrediens.
---
Som inspiration kan man kanske använda en artikeln från t.ex. Dagens Nyheter.
Andra tänkvärda tankar om liknande ämnen finns i en artikeln om köksbordets betydelse i Dagen.
Kanske någon blir förvånad att bibeln tar upp mat och dryck som en prioriterad fråga. Skall inte bibeln handla framför allt om Gud och om andlighet?
Jo, men allt som har med livet att göra har också med vår själ och vår andlighet att göra. Orden kropp, själ och ande är egentligen bara olika ord för att beskriva olika funktioner hos människan. Mat och dryck och glädje är därför viktigt inte bara för kroppens funktioner, utan för livet som helhet.
Författaren till boken Predikaren beskriver ett av de främsta glädjeämnena i livet: "Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud" Att finna glädje innebär just att äta och dricka tillsammans med andra. Måltidsgemenskapen är en viktig gemenskap. I varje familj måste vi sträva efter att ha ordentliga måltider där vi har gott om tid inte bara att äta tillsammans, utan också att samtala i lugn och ro. Många som lever som ensamstående träffar gärna andra och äter tillsammans med dem. Ibland är vi tvungna att äta snabbt för att vi har bråttom, men det ändrar inte på regeln att en riktig måltid ger grunden till en gemenskap med familj och vänner.
Bibeln handlar alltså inte enbart om Gud. Snarare handlar bibeln om hur vi skall göra för att få leva ett gott liv, ett liv värt att leva. Så vill Gud att vi skall leva våra liv. Det har han skapat oss till. I detta goda livet är mat, dryck och tid för andra människor en central ingrediens.
---
Som inspiration kan man kanske använda en artikeln från t.ex. Dagens Nyheter.
Andra tänkvärda tankar om liknande ämnen finns i en artikeln om köksbordets betydelse i Dagen.
onsdag 1 september 2010
Bibelns råd om sex, trohet och otrohet
Bibeln är ingen pryd bok. Det kan man läsa tiotals historier med sexuella inslag. I Jesu egen släkttavla finns Tamar som klädde sig som prostituerad och låg med sin svärfar. I släkttavlan återfinns också Rachav som enligt Josuas bok i Gamla testamentet var en prostituerad.
Samtidigt är bibeln och den kristna traditionen mycket klar på en punkt: "Du skall inte begå äktenskapsbrott. (Andra Moseboken 20:14). Det har kommit att kallas det sjätte av tio Guds bud.
Bibeln är alltså väldigt realistisk. Sex är en glädjekälla i livet. Människor kan därför känna stark lockelse till sexuella äventyr av olika slag. Erfarenheten visar ändå att otrohet ofta medför stor skada. Förtroendet i förhållandet skadas allvarligt, sjukdomar sprids och oönskade graviditeter uppkommer, med följden att oftast mödrar och barn får utstå lidande.
Det sjätte budet är en minnesregel, men den räcker inte för att bygga ett bra äktenskap. Äktenskapsvård är kanske ett modernt begrepp, men det har säkert funnits sedan urminnes tider. Expressen har i en mycket bra artikel förklarat att otrohet ofta beror på olika rädslor:
* Rädsla för att bli instängd.
* Rädslan att förlora sin partner.
* Rädsla för otrohet.
* Rädsla för att förlora sin identitet.
* Rädsla för att bli impotent.
Det goda budskapet i artikeln är att det finns mycket att göra för att motverka de här känslorna, nämligen att prata om dem och att fokusera på det som är positivt i det man har.
"Kärleken är tålmodig och god" står det i kärlekens lov som ofta läses i kyrkliga vigslar. Det handlar om samma sak som artikeln i Expressen. Tålamod betyder att man inte ger upp när det dyker upp problem, utan att man vågar ta tag i dem och göra något åt dem. God betyder att man vill se det som är gott och lyfter fram det. Man lyfter inte bara fram problemen. Kärlek är samma sak som att man tycker att det är lika viktigt att ge varandra något som att få.
Samtidigt är bibeln och den kristna traditionen mycket klar på en punkt: "Du skall inte begå äktenskapsbrott. (Andra Moseboken 20:14). Det har kommit att kallas det sjätte av tio Guds bud.
Bibeln är alltså väldigt realistisk. Sex är en glädjekälla i livet. Människor kan därför känna stark lockelse till sexuella äventyr av olika slag. Erfarenheten visar ändå att otrohet ofta medför stor skada. Förtroendet i förhållandet skadas allvarligt, sjukdomar sprids och oönskade graviditeter uppkommer, med följden att oftast mödrar och barn får utstå lidande.
Det sjätte budet är en minnesregel, men den räcker inte för att bygga ett bra äktenskap. Äktenskapsvård är kanske ett modernt begrepp, men det har säkert funnits sedan urminnes tider. Expressen har i en mycket bra artikel förklarat att otrohet ofta beror på olika rädslor:
* Rädsla för att bli instängd.
* Rädslan att förlora sin partner.
* Rädsla för otrohet.
* Rädsla för att förlora sin identitet.
* Rädsla för att bli impotent.
Det goda budskapet i artikeln är att det finns mycket att göra för att motverka de här känslorna, nämligen att prata om dem och att fokusera på det som är positivt i det man har.
"Kärleken är tålmodig och god" står det i kärlekens lov som ofta läses i kyrkliga vigslar. Det handlar om samma sak som artikeln i Expressen. Tålamod betyder att man inte ger upp när det dyker upp problem, utan att man vågar ta tag i dem och göra något åt dem. God betyder att man vill se det som är gott och lyfter fram det. Man lyfter inte bara fram problemen. Kärlek är samma sak som att man tycker att det är lika viktigt att ge varandra något som att få.
Vem är kristen?
Ordet ”kristen” är ett spännande ord. För 50-100 år sedan tvekade nog inte de flesta att säga att de var kristna. Det var självklart, eftersom Sverige räknades som ett kristet land.
Många människor i Sverige vet inte vad de skall svara på frågan om de är kristna, utan tvekar. Vissa säger att de är "kristna på sitt eget sätt". På sätt och vis är det ett bra svar. Ingen skall vara kristen på någon annans sätt.
Ändå är det viktigt att komma ihåg att ingen kan vara kristen helt och hållet på sitt eget sätt. Man hänger alltid ihop med andra kristna, för det är alltid andra som har förmedlat tron till en själv. "Och det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna." (Apostlagärningarna 11:26)
Finns det då något svar på frågan om vem som är kristen. Ett svar finns i en bok som kallas Utveckling till Martin Luthers lilla katekes och lyder: ”Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom vara min frälsare och saliggörare.”
Vår spontana fråga kanske blir: Är inte det för litet? Räcker det med att vara döpt och läsa med i trosbekännelsen för att vara kristen? Måste man inte vara god till en viss nivå?
Nej, att vara kristen är som att vara en trädgård och låta Gud vara trädgårdsmästaren, att säga till Gud: ”Så¨här är jag. Gör det bästa av mig.” Kristna behöver alltså inte vara bättre än andra.
Vi kan tänka på det två rövarna som hängde på var sin sida av Jesu kors. En vände sig bort från Jesus med smädelser och hån. Den andre vände sig mot Jesus och sade: ”Tänk på mig…” Båda var rövare, men den ene vände sig mot Jesus. Därför var han kristen.
Det avgörande är om du tror att Jesus Kristus har något att ge dig.
Så till frågan om vem som är en kristen artist eller inte, en fråga som nyligen kommit upp i en artikel i Dagen. Det enklaste sättet att veta vem som är kristen eller inte är nog att fråga. Även den artist som svävar på målet i svaret eller som säger nej eller svarar jude eller muslim har säkert texter som är värda att tas på allvar. En gudslängtan finns nog i varje människa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
