Vilken tradition vill du lämna vidare?

Ett ord som ofta nämns när jag pratar med föräldrar som vill låta döpa sitt barn är ordet ”tradition”. Vi vill låta döpa vårt barn för att det är en tradition, säger de. Vad betyder då ordet ”tradition”? Det är ett latinskt ord som betyder ”överlämnande”. Det används för att beskriva hur det kulturella och sociala arvet lämnas över från generation till generation. I det kulturella och sociala arvet ingår både seder och riter, berättelser och värderingar, sånger och böner.

En viktig fråga som vi alla bör ställa oss är om vi vill lämna över de traditioner vi har övertagit till kommande generationer. Dopet är en sådan tradition. Om vi överlämnar dopet skall vi tänka på att dopet är en del av en större tradition. I kyrkan har man alltid sagt att dopet hör ihop med ordet. Dopet får sin verkan först om den hör ihop med Guds ord.

Till traditionen hör berättelserna ur gamla testamentet, berättelserna om Jesus. Till traditionen hör att vi lär våra barn att be ”Gud som haver barnen kär”. Till traditionen hör ordet ”kristen”. Man blir en kristen när man blir döpt. Till traditionen hör också uttrycket ”Guds barn”. Vi är Guds barn.

I Judas brev läser vi: ”Mina kära, i min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning känner jag mig tvungen att sända er en maning att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga.” (Judas brev v. 3).

Tron har en gång för alla anförtrotts de första kristna. Sedan har den lämnats över från generation till generation.
Tänk efter: vad har du fått ta emot av andra? Vad vill du lämna vidare?

Fler än vi tror vill veta mer om vår tro

Enligt en undersökning i Christian Today i Storbritannien som refereras i Dagen, skulle 75 % av britterna inte tycka att det var något problem om någon på deras arbetsplats hade med sig en bibel till jobbet. 45 % av de kristna skulle däremot känna sig obekväma att ta med sig sin bibel till jobbet. Inget emotsäger att förhållandet inte skulle vara liknande i Sverige. Det skulle i så fall innebära att många av oss kristna är mer oroliga för vad andra säger om kristen tro än vi har orsak att vara.

Det finns givetvis olika sätt att tala om kristen tro på arbetet. Lika viktig som konsten att tala om tron är konsten att lyssna på andra när de talar om sin tro eller brist på sådan. Eller att lyssna på andra när de talar om sina liv. När vi umgås med bekanta som inte är våra närmaste vänner ligger samtalet självklart ofta på ett ytligt plan: väder, vind, teveprogram och så vidare. Ibland händer det att samtalet bryter igenom ytan och någon berättar något som verkligen berör. Det kan handla om glädjeämnen eller sorger. På vissa arbetsplatser finns en förväntan att den som är kristen åtminstone någon gång skall berätta hur den kristna tron har påverkat honom eller henne i livet. Det är faktiskt också vår plikt att någon gång göra det.

"Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak, så att de som talar illa om ert fromma liv i Kristus får skämmas för sitt förtal." (Första Petrusbrevet 3:15-16).

Det är alltså inte alltid nödvändigt att ge svar på tal när någon driver med eller förtalar kristna. Tystnad kan då ibland var det bästa svaret. Men ibland finns en nyfikenhet och en vilja att veta bakom de hårda orden. Det gäller att genomskåda dem.

I det offentliga debatten syns de ateistiska humanisterna ganska ofta som t.ex. när Lena Andersson i Dagens Nyheter menar att det finns en krock i kunskapssynen mellan ateister och kristna. Just det har hon faktiskt rätt i. Som kristna menar vi att vi har en särskild kunskap eftersom Jesus Kristus, Guds son och människornas frälsare, har uppenbarat den åt oss. Det skall vi vara glada över. Många människor längtar att höra mer om den. Det är vår uppgift att berätta om den, men det skall ske "ödmjukt och respektfullt" som Petrus skriver.