Kristnas roll i politiken

"Gå inte i par med de otroende."
(Andra Konrinthierbrevet 6:14)

I Dagen skriver Håkan Arenius angående begreppen kristen vänster och kristen höger: "Låt oss inte gå åt höger eller vänster nu, utan låt oss gå djupare."
Han skriver också "Man behöver inte vara vänstersinnad för att känna medlidande och man behöver inte var högersinnad för att man vill få ner aborttalen."

Den kristna tron är en stark kraft i världen. Poltiska partier vill gärna visa att det är ett naturligt val för en kristen att stödja just deras parti. Att en kristen engagerar sig politiskt är också något gott. Som kristna har vi Guds uppdrag att vårda och bevara skapelsen. Det är just det politik handlar om.
Samtidigt finns det en fara med politiskt engagemang. Partidisciplinen kan ibland utöva tryck på kristna medlemmar att tona ned det kristna budskapet, särskilt i sådana frågor som inte följer partiprogrammet. Den kristne partimedlemmen ställs inför valsituationen om han eller hon skall vara mest trogen Jesus eller partiordföranden. Där kommer Paulus varning in: "Gå inte i par med de otroende." Alltså: Låt inte partidisciplinen sätta munkavle på dig. Och låt inte politiken leda till att du blir fientlig mot kristna med andra politiska uppfattningar.
Däremot är det en god sak att vi samarbetar med alla människor med god vilja för att bygga ett bättre samhälle. I det samarbetet behövs både kristna, muslimer, judar, ateister och andra. Genom bön och bibelläsning kan du tränga djupare in i den kristna tron och så bidra med aktivt och vist i det samarbetet.

Gud välsigne dig!

Kristen på heltid

"När de kom vandrande på vägen, sade en man till honom: 'Jag skall följa dig vart du än går.' Jesus svarade: 'Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.'" (Lukasevangeliet 11:58)

Mannen som ville följa Jesus vart han än gick ville vara en radikal efterföljare och lyda Jesus in i minsta detalj. Det är sunt att vilja vara en radikal efterföljare. Man behöver få ta sin tro på allvar.

Men en radikal tro leder också till oerhört radikala följder i livet. Jesus har ingen plats där han kan vila sitt huvud. Det Jesus talar om är nog inte i första hand att han inte har någon fast bostad. Snarare handlar det om att Jesus själv är medveten om att ett radikalt judiskt eller kristet liv ställer så stora krav på oss att vi aldrig någonsin skulle kunna vila. Den som vill lyda Guds bud i minsta detalj och älska Gud över allting och sin nästa som sig själv, har uppgifter som räcker för hela livet.

Vi måste då komma ihåg att kristen tro främst levs ut i vardagen. Kristen är man i familjelivet, på arbetet och i skolan, bland vänner och bekanta. Man behöver alltså inte "välja bort" det vanliga livet och bara ägna sig åt Gud. Gud vill inte att vi ger honom en del av vår tid och sedan tar ledigt. Gud vill leva med oss och i oss hela tiden.

Gud välsigne dig!

Vi behöver få veta vad "kristen" betyder

Dagen och Sydsvenskan rapporterar att Danmarks radio enligt det nya sändingsavtalet med staten skall sprida det kristna kulturarvet. Somliga debattörer tolkar detta som en attack mot islam, andra ser det som ett sätt att hjälpa danskarna att se vilken grund de står på.
Att vår svenska kultur till stor del bygger på den kristna trons grunder är det ingen tvekan om. Under de senaste årtiondena har det blivit en allt större osäkerhet på vad grunden för vårt samhälle är. För några årtionden fanns en medvetenhet om att Sverige var ett i grunden kristet land, vilket inte hindrade att vi hade och har religionsfrihet i Sverige. Nu är det viktigt att vi påminner oss om det. Det är inte ovanligt att svenska ungdomar blir förvirrade när deras muslimska kamrater beskriver sig själva som muslimer och kallar svenskarna "ni kristna". De svenska ungdomarna vet inte om de är kristna eller inte, eftersom de inte vet vad ordet egentligen betyder. Därför är det en god ide att radio och teve skall värna om det kristna kulturarvet. Muslimer brukar inte heller ha något emot att få höra berättas om kristen tro.
Vi behöver tala om kristen tro helt enkelt för att människor skall få chansen veta mer och kanske ta ställning.

"Liksom regn och snö faller från himlen och inte vänder tillbaka dit utan vattnar jorden, får den att grönska och bära frukt, och ger säd att så och bröd att äta, så är det med ordet som kommer från min mun; det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag." (Jesaja 55:10-11).

Om långsamt växande i tron

”Och han sade: "Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne." (Markusevangeliet 4:26-29)

När Jesus talar om Guds rike eller himmelriket och när man i fornkyrkan talade om Kristi rike så syftar det på att Gud en gång skall återta herraväldet över den här världen som nu står under inflytande av det onda. Detta kommer att ske mer tydligt i framtiden, men redan nu breds Guds rike ut bland dem som tror på Jesus. Med ett modernt uttryck kan man kalla det livskvalitet.

Uttrycken Guds rike, himmelriket eller Kristi rike syftar däremot inte på ett tillstånd som inträder när vi människor är döda. Detta kallas i nya testamentet ”de dödas uppståndelse”.

Liknelsen om den växande säden handlar om hur Guds rike slår rot i en människa som tror. Det framgår inte klart av liknelsen vem såningsmannen är. Är det Gud som sår ordet i en människas liv, eller är det människans själv som aktivt söker ordet och sår det i sitt eget liv? Båda förklaringarna är nog möjliga, men jag tycker liknelsen ger mig den största behållningen om jag får tänka mig att mannen är människan själv. Liselotte J Andersson beskriver i Dagen den här händelsen som en uppbrottsorder. För vissa människor är det säkert så. De kan peka ut dagen och stunden för sin omvändelse. Andra vet bara att de har påverkats av ordet hela livet, kanske för att de har fötts i en kristen familj.

En man har fått utsädet i jorden. Utsädet är Guds ord. Jorden är livet. Mannen – som lika gärna skulle kunna vara en kvinna – sår ordet i sitt liv. Han låter alltså Guds ord, lagen och evangeliet, tio Guds bud och Guds kärlek, det dubbla kärleksbudet och förlåtelsen påverka vardagslivet. De får alltså påverka livet varje dag.

Han sover och stiger upp. Mannen unnar sig vila. Han sover ordentligt på nätterna. Innan den elektriska belysningen kom sov människor mer än nu. Det låter sunt. Men mannen sover inte hela tiden. Han stiger upp också. Han tar på sig ett ansvar. Han säger ja till att vara Guds medarbetare på jorden. Han försöker utföra sitt arbete väl. Han gör sitt bästa för att vara en bra make och far, eller en bra elev i skolan eller en bra kung.

Dagar och nätter går och säden gror och växer. Han vet inte hur. Guds rike gror och växer när man låter Guds ord påverka ens vardagsliv. Visserligen skyddar inte Guds ord mot olyckor och motgångar som kan drabba även den som tror. Skörden kan slå fel även i Guds rike. Men växtkraften finns kvar. En annan dag växer säden igen.

Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Livet fortsätter att utvecklas. Erfarenheterna ökar. Den som levat en stor del av sitt liv är oftare tryggare i sig själv än den som är ung.

Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne. På vår ålders höst kan vi får skörda frukterna av vårt liv. Samtidigt är vi inte säkra på att mannen i liknelsen är en vanlig människa. Kanske mannen syftar på Gud. Vi lever inte för oss själva. Vi är Guds medarbetare på jorden. En dag kommer Gud att skörda frukterna av vårt arbete.

Förmån att få vara kristen

Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus här han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen. (Ef. 1:18-20).

Om man har varit kristen länge kan det hända att man glömmer bort vilken förmån det är att få vara kristen. Man kanske glömmer vilken kraft det finns i förlåtelse och försoning, i bönen, i bibelordet, i löftet att vi skall få ärva himmelriket. Därför kan vi be om att få ett inre ljus så att vi bättre ser vilka förmåner vi har redan här i världen, just för att vi är kristna. Många av oss kristna är så vana med alla förmåner vi har som kristna så att vi inte tänker på att det är ett privilegium.
För andra kristna kan det vara så att det finns outnyttjade resurser i den kristna tron.

Jag hörde nyligen en predikant som sade att tio Guds bud kan förstås som en lång lista på förmåner. Första budet "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.": Vi behöver inte söka efter livets medning i astrologi och new age för vi har redan den sanne guden. Tredje budet: "Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.": En sådan förmån att vi får vila och fira gudstjänst en dag. Åttonde budet: "Du skall inte vittna falskt mot din nästa.": En sådan förmån att vi kan leva i goda relationer med andra så att vi inte behöver tala illa om dem.

Vi skulle kunna läsa igenom hela listan på buden, hela trosbekännelsen, hela Fader vår och så mycket annat och påminna oss om alla förmåner vi får av tron.

Arkeologi, historia och "alla folk till lärjungar"

Runstenarna är en viktig del av Sveriges historia. Vi har närmare tretusen runstenar i landet. De flesta i Mälardalen. Nio av tio uppländska runstenar är vad man skulle kunna säga kristna stenar. De avbildar ett kors eller också återfinns en bön i texten. De är tecken på att Sverige länge har varit ett kristet land.

Vilken betydelse har det då för oss i dag att Sverige länge har varit ett kristet land? Jesus gav i missionsbefallningen lärjungarna uppgiften "gör alla folk till lärjungar". (Matteusevangeliet 28:19) Observera att Jesus inte sade "gör alla människor till lärjungar"? Han använde ordet "folk" och ville alltså att svenskarna - liksom alla andra folk - skulle bli kristna.

På Jesu tid fanns det för övrigt inte något som hette svenskar. Inte under runstenarnas tid heller. Då kanske de flesta kände en identitet till det landskap där man bodde. Man var skåningar och upplänningar och så vidare och språket våra förfäder i Sverige talade kallades länge "dansk tunga" - eftersom det inte skilde sig nämvärt från det språk man talade i Danmark. Det var först när vi fick vår svenska bibelöversättning på 1500-talet som många blev medvetna om att svenska var ett eget språk och inte samma språk som danska.

Jesus, kristen tro och bibeln har alltså spelat en stor roll för hur våra runstenar ser ut, för att svenska är ett eget språk och dessutom för hur våra lagar är utformade, ja för hela den svenska kulturen.

Under 1900-talet har vissa politiska riktingar och ateistiska humanister argumenterat för att kristen tro är en privatsak och inte skall ha någon roll i det offentliga rummet. Kristna pietister har länge arbetat för att sprida en personlig kristen tro, där var och en tar ställning för eller mot att vara kristen.

Visst är det sant att Jesus uppmuntrade människor att växa i sin personliga tro. Samtidigt är det tänkvärt att han sände ut sina lärjungar att göra "folk" till hans lärjungar. Vi som är kristna i Sverige i dag måste erkänna att det finns en dubbelhet i det här. Vi får samtidigt vara personligt kristna och arbeta för att Sverige får vara ett kristet land. Kristen tro är sammanflätad med vårt kulturarv och kan därför vare sig vara en privatsak eller enbart en fråga om personlig bekännelse.

I Dagens nyheter finns i dag en artikel som handlar om att arkeologin och kulturarvsarbetet "består i hög grad i att driva en diskussion om hur vi förstår oss själva i samtiden". Där är det viktigt att även vi som kristna finns med för att visa hur den kristna tron bidragit till att forma Sverige. Tänkvärt är också att kristen tro kom till Sverige med främligar, för att senare bli den idéströmning som gjorde att Sverige blev Sverige.

Att våga kalla sig kristen och tillsammans växa i tron

Ibland sägs det att västerlandet är oerhört sekulariserat men enligt en artikel i Dagen, säger två tredjedelar av alla britter att de är kristna. Svaret beror givetvis på hur frågan ställs. Så skulle det vara även i Sverige. En stor del av svenskarna svävar på målet om någon frågar dem om de är kristna. Ibland blir svaret: "Jag är kristen, men inte religiös." eller något liknande.

En av orsakerna till att så många tvekar när de får frågan om de är kristna är att de tror att en kristen måste vara på ett visst sätt. Om man t.ex. har funnits med bara i en församling och inte vill leva exakt efter de normer som som gällde där, kanske man har svårt att kalla sig kristen. En alltför stelbent syn på om hur "nådens ordning" skall fungera har också skrämt många från kristen tro.
En sund undervisning skall i stället fokusera på ett minimum - en tydlig grund - som man senare kan bygga vidare på på olika sätt. En sådan grund kan vara så enkel som att den som är döpt och som inte senare förnekar den kristna tron kan räknas som kristen. (Andra vill ställa högre krav som att man skall vara döpt och aktivt bekänna den kristna tron.)
När vi möter en människa som står på den här enkla grunden gäller det att vi uppmuntrar honom eller henne att bygga vidare på sin tro "du är ju kristen, och du vet väl att det finns mer att hämta i tron...", och att vi inte ifrågasätter och antyder att "om du vill vara kristen måste du...".
I missionsbefallningen säger Jesus: "döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud som jag har gett er." (Matteusevangeliet 28:19-20) Det finns alltid mer att hämta i tron. Lärandet handlar sällan om att en undervisar varandra, utan om att vi tillsammans gör upptäckter. Det händer när vi samtalar om ordet och de erfarenheter vi gjort.

Okunskap och kunskap om Gud

Ibland stöter man på människor som uttalar sig om den kristna tron på ett nedsättande sätt eller helt enkelt på ett sätt som visar att de inte är insatta. Dagen rapporterar om sådana händelser under valrörelsen.

Som kristen kan man naturligtvis aldrig helt slippa undan att få höra kritiska utsagor om kristen tro. De kritiska utsagorna kan i stället påminna en om den oro som kan prägla ett liv utan kunskap om Gud. Petrus skriver: "Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår herre." (Andra Petrusbrevet 1:2)Kunskapen om Gud och Jesus ger både nåd och frid. Kunskapen ger oss stöd och riktning på vår livsvandring.

Det finns dock olika slags kunskap. Att läsa om en människa ger en slags kunskap. Om man i stället träffar den människan och samtalar med honom eller henne personligen lär man verkligen känna den människan. Den norska bibelöversättningen från 1930 överäsätter samma bibelställe så här: "Nåde og fred bli eder mangfoldig til del, idet I kjenner Gud og Jesus, vår Herre!" Det handlar alltså om att lära känna Gud och Jesus genom ett ömsesidigt samtal: genom att läsa bibeln, reflektera över bibelordet och att svara genom bön och praktisk handling.

Enbart ett teoretiskt studium av bibeln eller av olika författares böcker om Gud eller om Jesus ger oss inte nåd och frid.

Gud vill ge även dig nåd och frid i ditt liv. Finns det något i ditt liv som oroar? Har Gud något att säga dig i den frågan. Ibland får du vänta länge på svaret. Andra gånger kan du hitta det i bibelordet, genom att läsa det själv eller genom att samtala med andra. Svara Gud genom bön eller genom praktisk handling.

Vem är kristen?

 
Ordet ”kristen” är ett spännande ord. För 50-100 år sedan tvekade nog inte de flesta att säga att de var kristna. Det var självklart, eftersom Sverige räknades som ett kristet land.

Många människor i Sverige vet inte vad de skall svara på frågan om de är kristna, utan tvekar. Vissa säger att de är "kristna på sitt eget sätt". På sätt och vis är det ett bra svar. Ingen skall vara kristen på någon annans sätt.

Ändå är det viktigt att komma ihåg att ingen kan vara kristen helt och hållet på sitt eget sätt. Man hänger alltid ihop med andra kristna, för det är alltid andra som har förmedlat tron till en själv. "Och det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna." (Apostlagärningarna 11:26)

Finns det då något svar på frågan om vem som är kristen. Ett svar finns i en bok som kallas Utveckling till Martin Luthers lilla katekes och lyder: ”Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom vara min frälsare och saliggörare.”
 
Vår spontana fråga kanske blir: Är inte det för litet? Räcker det med att vara döpt och läsa med i trosbekännelsen för att vara kristen? Måste man inte vara god till en viss nivå?
Nej, att vara kristen är som att vara en trädgård och låta Gud vara trädgårdsmästaren, att säga till Gud: ”Så¨här är jag. Gör det bästa av mig.” Kristna behöver alltså inte vara bättre än andra.
Vi kan tänka på det två rövarna som hängde på var sin sida av Jesu kors. En vände sig bort från Jesus med smädelser och hån. Den andre vände sig mot Jesus och sade: ”Tänk på mig…” Båda var rövare, men den ene vände sig mot Jesus. Därför var han kristen.
Det avgörande är om du tror att Jesus Kristus har något att ge dig.

Så till frågan om vem som är en kristen artist eller inte, en fråga som nyligen kommit upp i en artikel i Dagen. Det enklaste sättet att veta vem som är kristen eller inte är nog att fråga. Även den artist som svävar på målet i svaret eller som säger nej eller svarar jude eller muslim har säkert texter som är värda att tas på allvar. En gudslängtan finns nog i varje människa.

Människor av kött och blod och andlighet

Det händer att man vid något skede i livet söker efter andlighet. I en allt för materialistisk värld vill man något mer. Det som då kanske förvånar oss är att kristen tro också är ganska materialtistisk, om än på ett annat sätt än vi brukar ge ordet. Den som kanske inte brukar kalla sig kristen tänker sig att kristna människor tänker och talar mycket om Gud och andliga upplevelser. Visst förekommer det, men det är ganska ovanligt. Det är betydligt vanligare att kristna tänker och talar om hur man skall leva sina liv tillsammans med andra människor för att livet skall bli bra.

”Detta är namnet på det tolv apostlarna: först Simon, som kallas Petrus, vidare hans bror Andreas, Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, Filippos och Bartolomaios, Tomas och tullindrivaren Matteus, Jakob, Alfaios son, och Taddaios, Simon Kananaios och Judas Iskariot, han som förådde honom” (Matt. 10:2-4).

Om man har en "andlig" inställning till kristen tro kanske man ifrågasätter om gamla testamentets släkttavlor och nya testamentets listor på apostlar och lärjungar verkligen har någon betydelse för oss. Att de har en historisk betydelse och hjälper oss att förstå det historiska förloppet i bibeln - det kan vi nog förstå. Men alla namnen har också en djupare mening. De påminner oss om att kristen tro inte bara är ett ”andligt” fenomen, där ”övernaturliga” upplevelser och inre möten mellan Gud och människa är det man skall sträva efter över allt annat.
Namnen påminner oss om att Gud inte ville att vi skulle vara kristna i ensamhet. Det var därför Jesus grundade kyrkan med de tolv apostlarna som grund - en namnlängd där alla döptas namn skrivs in dag efter dag.
Kristen är man i första hand i relation till sina medmänniskor - inte i ensamhet.

Kristen tro och andra religioner (Tionde söndagen efter trefaldighet, andra årgången, den gammaltestamentliga texten)

Kan man verkligen säga att kristen tro är en sannare religion än andra religioner? Allt fler människor i vårt land menar ju att alla religioner är ungefär samma sak eller att de leder till Gud fast på olika vägar. Hur skulle det förresten vara om jag eller du hade fötts i en annan kultur? Då hade vi ju vuxit upp med en annan religion?
Som kristen får man ofta höra sådana här frågor och sådana här uppgifter. Vi omges allt mer av relativism, alltså olika filosofiska riktningar som förnekar alla absoluta värden (värderelativism) eller som till och med förnekar absolut kunskap (kunskapsrelativism).
Som kristna menar vi däremot att Gud har uppenbarat sig för oss i historien och särskilt genom Jesus Kristus och att vi därför har fått både ganska tydliga riktlinjer om vad som är rätt och fel och en sann kunskap. (Att riktlinjerna inte alltid är helt tydliga får vi gå in på en annan gång.) Om vi tror så, innebär det då att vi förhäver sig över andra?

Den här frågan är inte ny. Judarna har sedan årtusenden fått tänka över frågan vad det innebär att det judiska folker är Guds egendomsfolk. Många judiska tänkare har tyckt att frågan är besvärlig. Var det över huvud taget nödvändigt för Gud att välja ut ett folk bland andra? Ändå har man inget val än att ta ställning till bibelord tom t.ex.: "Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och heligt folk som tillhör mig" (Andra Moseboken 19:5-6).

Många judiska tänkare har lagt märke till att när judarnas utvaldhet nämns i bibeln, så är det ofta i sammanhang när det också nämns att hela jorden hör till Gud. Det viktigaste är alltså att hela jorden hör till Gud och att Gud vill ha med andra människor att göra. Judiska tänkare har också lagt märke till att det finns en ömsesidighet i utväljandet. Att Gud väljer judarna till egendomsfolk hänger ihop med att judarna väljer Gud och väljer att lyda hans bud. Man har också lagt märke till att det judiska folket inte är ett slutet folk. Den som vill kan ansluta sig till det.

Som kristna kan vi känna igenom oss i det som de judiska tänkarna säger. Gud vill ha med alla människor att göra. Gud har skapat alla människor - inte bara oss kristna - till sina avbilder. Vi kristna får kalla oss Guds barn för att vi väljer att göra det. Det står också fritt för andra människor att ansluta sig till kristen tro.

Viktigast av allt är dock att om man vill bli kristen - eller jude - så handlar det inte i första hand om att skriva under på ett antal trossatser som man lovar att försöka tro på. Att bli kristen handlar i första hand om att bli medlem i ett folk: kyrkan. Gud har sedan lång tid visat sig på ett särskilt sätt för det judiska folket. Som kristna tror vi att vi genom Jesus Kristus har blivit inympade i det judiska folket och att vi därför får fortsätta att ta del av Guds uppenbarelse. Det innebär inte att vi tror att vi är mer värda än människor av annan religion. Däremot tror vi att Gud har valt att uppenbara sig på ett särskilt sätt först i det judiska folket, sedan genom Jesus Kristus och nu också i kyrkan. Att få tro det är vår stora glädje.

Ensam i tron? (Tredje söndagen efter Trefaldighet)

Känner du dig ensam i tron? Är det bara några få människor i din omgivning som är bekännande kristna? Eller är det så att det bara är några få som du verkligen kan dela tron med? Man kan känna sig ensam i tron vare sig det verkigen finns få kristna i omgivningen eller om det känns som om andra kristna inte är lika intresserade att fördjupa sig i tron.
Profteten Jesaja skriver: [Så säger Herren:] Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. Tänk på Abraham, er far och Sara, som födde er. En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många" (Jesaja 51:1-2).
För Gud är det ine något problem om det är få som tror. Gud vill i stället uppmuntra oss som tror att så fast. Det viktiga är att vi är medvetna om att vi är huggna ur klippan. Det syftar både på att vi är skapade till Guds avbilder - av stoft från jorden - och att vi hör till kyrkan som är byggd med Petrus, klippan, som grund. En ensam eller några få kristna som stor fast vid sin tro kan - liksom Abraham - bli till stor välsignelse.
Vi skall också vara medvetna om att vi som tror inte är få. Om vi är ganska ensamma på den plats vi befinner oss eller i vår församling, skall vi vara medvetena om att det aldrig har funnits så många kristna som nu. Kyrkan växer i Asien, Afrika och Latinamerika som aldrig förr.
Du är en Guds avbild. Du hör till en helig allmännelig kyrka, de heliga samfund. Därför behöver du inte oroa dig.

Trygghet i osäkerheten (Tredje söndagen efter trefaldighet)

Det finns en osäkerhet i livet. Man är nästan aldrig helt säker på någonting. Så känner sig många människor. Det handlar inte om att vara helt säker. Det mesta handlar i stället om att ta beslut. Det finns argument för och emot varje alternativ. Det gäller att välja det bästa. Antingen får man själv fatta valet, eller också måste man fråga någon erfaren människa till råds. Är man kristen försöker man givetvis fatta sina beslut med den kristna tron som grund. För det mesta finns en osäkerhet med i tolkningen av bibelns råd. Andra kristna och/eller erfarna människor kan hjälpa oss att tolka bibelordet på rätt sätt.
Men finns det alltid ett rätt sätt? Nej, inte alltid. I den kristna tron - liksom i livet - finns för det mesta en kluvenhet eller en osäkerhet.
Ibland tycks det som Gud svarar på bön och gör under. Ibland verkar det som om Gud avstår från att svara, eller åtminstone vill att vi skall vänta. En annan gång lägger Gud över ansvaret på oss. Vi får klara oss själva, om än med tron att Gud finns någonstans i bakgrunden.
Att vara alltför säker på sin sak är ibland skadligt. Vi kan t.ex. aldrig förklara vem Gud är helt och hållet. Vi kan inte ha Gud i en ask.

I Lukasevangeliet 15:8-10 berättar Jesus om en kvinna som har tio mynt, och som tappar bort ett. Hon söker tills hon hittar det och när hon har hittat det är hon så glad så hon berättar det för grannkvinnorna och väninnorna.
Jag tror att vi många gånger är som det borttappade myntet. Vi är villrådiga. Vi har gått fel. Vi har försökt gå rätt. Vi är inte helt säkra på någonting.

Om vi känner det så är det en bra början. Om vi vet att det är helt normalt att inte vara så säker på saker och ting., kan vi finna en trygghet i den spänningen. Om vi vet att det är normalt att ibland känna kluvenhet, kan vi vila i det. Vi kan be om Guds hjälp. Samtidigt måste vi anstränga oss själva för att göra det bästa av situationen, för vi vet inte om Gud tänker göra ett under den här gången eller om han överlämnar ansvaret till oss. Beslutet vad vi skall göra ligger alltid hos oss.

Samtidigt kan vi vila trygga i förvissningen om att Gud - liksom kvinnan i berättelsen - söker oss. Var och en.