Att vara en beredd förvaltare

Någon har räknat efter och kommit fram till att Jesu återkomst förutsägs 319 gånger i Nya testamentet eller i medeltal i var 25:e vers. Så är det också i kommande söndags evangelium: ”Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.” (Lukasevangeliet 12:40). "Därifrån igenkommande till att döma levande och döda", läser vi i trosbekännelsen.
Den fråga vi måste ställa oss är vad det betyder att vara beredda. Vi kan på en gång slå bort tanken om att det handlar om att intensivt vänta på Jesu återkomst. Han säger nämligen att han kommer, när vi minst anar det. Det bästa sättet att vänta på Jesus är alltså att minnas att han skall komma tillbaks, utan att för den skull ägna särskilt mycket kraft och energi på att vänta på det.
I kyrkans historia har det ofta gått fel om när man har försökt att säga att kristen tro handlar framför allt om en enda sak. Om man söker efter uttrycket ”den kristna trons centrum” på internet så hamnar man på hemsidor som talar om Jesus som person, dopet, nattvarden, klimatarbete, medlemskap i kyrkan och mycket annat. Jag tror att det är missvisande att försöka peka ut ett centrum i den kristna tron. Lilla katekesen är ett sätt att ringa in flera viktiga punkter i den kristna tron. Så fort man försöker hitta ett enda centrum i tron upptäcker man att det finns mer.
Vad betyder det då för frågan att vi skall vara beredda på Jesu återkomst? Jag tror att vi hittar svaret på frågan om hur vi är beredda om vi ser på Lukasevangeliets hela tolfte kapitel.
1. Jesus börjar med att varna oss för hyckleri. Hyckleri betyder ju att man ålägger andra att följa en viss livsstil, men att man inte bryr om sig att följa den själv. Att inte bry sig om är en helt annan sak är att inte nå ända fram. Övertygelse och uppriktighet är det bästa botemedlet mot hyckleri. Man står kvar i sin övertygelse om att Guds bud är riktiga, samtidigt som man är uppriktig om att man får kämpa för att följa dem, att det är ett livstidsprojekt, och man måste arbeta med dem. Sjätte budet är alltså inte bara en förbud mot äktenskapsbrott, utan samtidigt en uppmaning till äktenskapsvård, just för att det helt perfekta äktenskapet inte existerar, och man ständigt måste arbeta på en relation.
2. Jesus uppmanar oss också att vara frimodiga när det gäller att bekänna vår tro inför människorna. Det är också viktigt om vi vill vara beredda att möta Jesus. Att bekänna sin tro handlar inte om att jämt och ständigt tala om Jesus, men det handlar om att någon gång göra det. Det är betydligt färre än vi tror som blir irriterade över att samtalet glider in på Jesus. Att bära ett kors om halsen eller att ha en kristen tavla eller symbol på arbetet är också ett sätt att bekänna sin tro.
3. Att vara generös är också en viktig del av att vi är beredda. I Lukasevangeliets tolfte kapitel berättar Jesus liknelsen om de rike och hans lador och han uppmanar oss att skaffa ”en penningpung som inte slits ut” och inte oroa oss för mat, dryck och kläder.
4. Den uppmaningen hänger ihop med en uppmaning om att vi skall vara trygga och inte bekymra oss. Gör er inga bekymmer.
5. Avslutningsvis uppmanar Jesus oss att vara trogna och kloka förvaltare. Uppmaningen att vi skall vara trygga hänger ihop med uppmaningen att vi är förvaltare. Allt tillhör Gud. Vi finns här på jorden och har fått förtroendet att förvalta det som är Guds. Joel Halldorf skriver i Dagen att medvetenheten om att detta livet är ett provisorium "öppnar dörren till ett liv i tacksamhet. En tillvaro där jag inte betraktar allt det goda jag möter som rättigheter att ängsligt bevaka, utan som gåvor att tacksamt ta emot."

Just vetskapen om att vi är förvaltare och inte ägare till denna värld hänger ihop med att vi får vara generösa och känner trygghet. "Att vara beredd" betyder just det.

Att vara trygg och öppen (Åttonde söndagen efter trefaldighet, första årgången, episteln)

Man känner sig trygg med en människa som har samma traditioner och värderingar som en själv. När man stöter på en människa med andra värderingar och traditioner blir man lätt orolig och osäker. Oron och osäkerheten kan leda till att man blir fientlig och på förhand dömer ut den andre och tänker att vi har rätt och de andra fel.
Det här känslorna kan uppkomma i mötet med människor från andra kulturer. Osäkerheten kan leda till främlingsfientlighet, men samma känslor gör sig också påminda när vi möter människor med från en annan kristen tradition än den vi själva står i. Vi märker att de både tänker och gör på ett annat sätt än vi själva. Kan verkligen båda ha rätt eller är det så att någon av oss måste ha fel?
Första Johannesbrevets författare varnar oss för falska profeter. Vi skall inte tro på allt och alla. Samtidigt antyder han att vi kan ha ett förtroendefullt samtal om livet och kanske också om Jesus med praktiskt taget alla: "varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud. (Första Johannesbrevet 4:2)." Däremot skall vi undvika att ödsla tid och kraft på sådana som bara är ute efter att häckla och provocera, alltså med sådana som påstår dumheter som att Jesus aldrig skulle ha funnits.
Om vi däremot träffar någon som vi han hitta en gemensam utgångspunkt med - Jesus var en människa - då kan vi också gå vidare. En gemensam utgångspunkt möjliggör samarbete även inom andra områden. Om man har någon gemensam vision för att bygga ett bättre samhälle kan representanter från vitt skilda politiska partier samarbeta i vissa frågor eller under en viss period.
Samarbete kräver dock att alla vågar stå för sin egen tro eller sin egen ideologi och inte suddar ut den för att ställa sig in hos den andre. Första Johannesbrevets författare varnar just för den krypande inställningen: "De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar till dem. (4:5)."

Vi får vara trygga i vår egen tro och tradition, så trygga att vi inte känner behov att genast fördöma den som är annorlunda, så trygga att vi kan samarbeta med alla som vi har en gemensam utgångspunkt med, så trygga att man vågar stå upp för sin tro och inte kompromissar bort den för att vinna lättköpta poänger.

Ensam i tron? (Tredje söndagen efter Trefaldighet)

Känner du dig ensam i tron? Är det bara några få människor i din omgivning som är bekännande kristna? Eller är det så att det bara är några få som du verkligen kan dela tron med? Man kan känna sig ensam i tron vare sig det verkigen finns få kristna i omgivningen eller om det känns som om andra kristna inte är lika intresserade att fördjupa sig i tron.
Profteten Jesaja skriver: [Så säger Herren:] Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. Tänk på Abraham, er far och Sara, som födde er. En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många" (Jesaja 51:1-2).
För Gud är det ine något problem om det är få som tror. Gud vill i stället uppmuntra oss som tror att så fast. Det viktiga är att vi är medvetna om att vi är huggna ur klippan. Det syftar både på att vi är skapade till Guds avbilder - av stoft från jorden - och att vi hör till kyrkan som är byggd med Petrus, klippan, som grund. En ensam eller några få kristna som stor fast vid sin tro kan - liksom Abraham - bli till stor välsignelse.
Vi skall också vara medvetna om att vi som tror inte är få. Om vi är ganska ensamma på den plats vi befinner oss eller i vår församling, skall vi vara medvetena om att det aldrig har funnits så många kristna som nu. Kyrkan växer i Asien, Afrika och Latinamerika som aldrig förr.
Du är en Guds avbild. Du hör till en helig allmännelig kyrka, de heliga samfund. Därför behöver du inte oroa dig.

Trygghet i osäkerheten (Tredje söndagen efter trefaldighet)

Det finns en osäkerhet i livet. Man är nästan aldrig helt säker på någonting. Så känner sig många människor. Det handlar inte om att vara helt säker. Det mesta handlar i stället om att ta beslut. Det finns argument för och emot varje alternativ. Det gäller att välja det bästa. Antingen får man själv fatta valet, eller också måste man fråga någon erfaren människa till råds. Är man kristen försöker man givetvis fatta sina beslut med den kristna tron som grund. För det mesta finns en osäkerhet med i tolkningen av bibelns råd. Andra kristna och/eller erfarna människor kan hjälpa oss att tolka bibelordet på rätt sätt.
Men finns det alltid ett rätt sätt? Nej, inte alltid. I den kristna tron - liksom i livet - finns för det mesta en kluvenhet eller en osäkerhet.
Ibland tycks det som Gud svarar på bön och gör under. Ibland verkar det som om Gud avstår från att svara, eller åtminstone vill att vi skall vänta. En annan gång lägger Gud över ansvaret på oss. Vi får klara oss själva, om än med tron att Gud finns någonstans i bakgrunden.
Att vara alltför säker på sin sak är ibland skadligt. Vi kan t.ex. aldrig förklara vem Gud är helt och hållet. Vi kan inte ha Gud i en ask.

I Lukasevangeliet 15:8-10 berättar Jesus om en kvinna som har tio mynt, och som tappar bort ett. Hon söker tills hon hittar det och när hon har hittat det är hon så glad så hon berättar det för grannkvinnorna och väninnorna.
Jag tror att vi många gånger är som det borttappade myntet. Vi är villrådiga. Vi har gått fel. Vi har försökt gå rätt. Vi är inte helt säkra på någonting.

Om vi känner det så är det en bra början. Om vi vet att det är helt normalt att inte vara så säker på saker och ting., kan vi finna en trygghet i den spänningen. Om vi vet att det är normalt att ibland känna kluvenhet, kan vi vila i det. Vi kan be om Guds hjälp. Samtidigt måste vi anstränga oss själva för att göra det bästa av situationen, för vi vet inte om Gud tänker göra ett under den här gången eller om han överlämnar ansvaret till oss. Beslutet vad vi skall göra ligger alltid hos oss.

Samtidigt kan vi vila trygga i förvissningen om att Gud - liksom kvinnan i berättelsen - söker oss. Var och en.