Treenighetens sköld

"Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
(Matteusevangeliet 28:19-20)



Orden i skölden betyder. Fadern, Sonen, den Helige Ande, Gud, är, är inte.

Treenighetens sköld kallas en symbol som försöker att beskriva att Gud samtidigt är Fader, Son och Ande, samtidigt som dessa tre inte är varandra.
I dopbefallningen lovar Jesus att han är med oss här och nu. Vi behöver alltså inte vänta på att han skall komma tillbaks i tidernas slut. Ändå har han lovat att komma tillbaks i synlig gestalt i tidernas slut. Kanske tron på treenigheten kan hjälpa oss att förstå hur detta kan vara möjligt. När Jesus inte är här i synlig gestalt är ändå den helige Ande här.

Gud välsigne dig!

Vitsippor växer i grupp

"gör alla folk till lärjungar..." (Matteusevangeliet 28:19)

Grönt är växandets färg i kyrkan. Den leder våra tankar till växtligheten som omger oss under sommaren. Den gröna färgen skall också leda våra tankar till att vi växer som människor. Vi blir aldrig färdiga. Den gröna färgen är också hoppets färg. Det är inte ute med oss människor. I kyrkan ber vi ibland en överlåtelsebön:

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet, du som tar till dig det skadade
och lägger din skatt i bräckliga
lerkärl. Amen.

När Jesus sänder ut sina lärjungar säger han: ”gör alla folk till lärjungar”. Att vara lärjunge innebär just att man tror att man kan växa vidare, att man inte är färdig.

Kyrkan innebär gemenskap. I den kristna tron har man alltid förespråkat växande i grupp. Det är i kontakten med andra människor man växer. Speciellt hos människor som visar kärlek men som också kan ge motstånd. Man lär sig av att vi är olika som människor.
Vitsippan och många andra blommor växer i grupp. I det avseendet är blommorna våra förebilder.

Gud välsigne dig!

Runstenskorset och den kristna trons historia i vårt land

Kors i olika former återfinns på 58 % av Sveriges runstenar. De påminner oss om att den kristna tron har gamla rötter i vårt land. Runstenskorsen är inte något tafatt försök att avbilda någon utomnordisk korsmodell. Nej, runristarna har valt att från början skapa en inhemsk korsmodell, anpassad till den fornnordiska konsten. Det påminner oss om att den kristna tron skall få något olika gestalt i olika folk. Jesus befallde ju också sina lärjungar att göra alla folk till lärjungar:

"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen
och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och
Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett
er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”" (Matteusevangeliet 28:19-20)

Många av runstenskorsen förefaller att föreställa kors som är uppsatta på käppar. En möjlighet är att de föreställer processionskors som användes i gudstjänster och processioner utomhus. En annan möjlighet är att de förställer gårdskors som markerar att människorna på en gård är kristna.

Det armeniska korset som strålar ut över världen.

Enligt traditionen kom Jesu lärjungar Taddaios och Bartolomaios som missionärer till Armenien. landet var det första land där det bestämdes att kristendomen var landets religion. Det hände år 301. Armeniska kors utformades därför med dekorativa element som var vanliga i den armeniska konsten på den tiden: vinrankor och blommor.

Den enklaste armeniska korsen har korsarmar som vart och ett delas upp i två spetsar där det växer ut tre öglor på varje spets. En tolkning av detta är att det är solar som sprider kristendomens ljus i världen. De fyra korsarmarna är de fyra väderstrecken och de åtta spetsarna är kompassens väderstreck, dit den kristna tron skall spridas från korsets centrum eller öga. De tre öglorna tolkas också som treenigheten. "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett
er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matteusevangeliet 28:19-20)

Det armeniska korset får ibland formen av en linje som böjs, men som aldrig bryts. i detta fall symboliserar den det eviga livet.


Vissa armeniska kors är mycket utsmyckade med bilder av fåglar, vinträd, helgonbilder, texter och vingar som infogas i, runt och under korset.

Vår längtan kommer från Gud

Det är inte ovanligt att människor inom sig känner en slags djup längtan efter något mer i livet. De känner att de har allt det materiella som de har strävat efter och vill därför ha "något annat" också. Kanske de känner att det är något andligt de söker, men de vill inte kalla det andliga "Gud" och än mindre kalla sig själva "kristna". Ändå känner de här människorna en oro inom sig. Den oron kan vara nedlags av Gud själv. När Jesus sände ut sina lärjungar att döpa och undervisa sade han också: "Och jag är med er alla dagar till tidens slut." (Johannesevangeliet 28:20). Vi tänker oss ibland att Jesus är med oss genom att ge oss trygghet och beskydd, men Jesu närvaro kan också visa sig genom en oro. En oro som driver oss närmare Gud, närmare Jesus. En oro som inte kan stillas av konsumtion, pengar eller karriär. En oro som driver oss att räkna med Gud som en faktor i våra liv.

Nu på andra söndagen i påsktiden läser vi om lärjungen Tomas som först inte ville tro:
"En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte." En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror." (Johannesevangeliet 20:24-28)
Det är viktigt att minnas att Jesus inte lämnade Tomas, utan inväntade honom.
I Dagen skriver Joel Halldorff mer om hur Tomas mötte Jesus bortom ord och argument.

Gud välsigne dig!

Tio Guds bud på flera olika plan

Conny Brännberg skriver i dag i en debattartikel i Dagen att den kristna etiken behövs i politiken. Helt riktigt. Den kristna etiken finns med redan i dopbefallningen:
Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen
och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och
Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett
er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
(Matteusevangeliet 28:18-20)
Tio Guds bud kan påverka våra liv på flera olika sätt. På det politiska planet kan vi arbeta för att vårt samhälle skall präglas av kristen etik. Vi måste också arbeta medvetet för att buden och den kristna etiken skall föras vidare till nästa generation. Ordet "tradition" innebär alla de riter, berättelser, sånger och uppfattningar som lämnas över till nästa generation. Den kristna etiken är en del av detta.
Vi måste också arbeta med den kristna etiken i våra egna liv. Tio Guds bud och den inställning som finns i Jesu bergspredikan måste vara levande dokument som vi låter påverka våra liv och dagligen medföra eftertanke och justeringar i vårt sätt att leva med andra människor.
Fastan är en tid när det är vanligt att man går till bikt. Jag vill särskilt uppmuntra dig som aldrig har gått till bikt att göra det innan påsk. Alla människor behöver gå till bikt. Det är inte på något sätt förnedrande. I stället är bikten ett tecken på att vi inte slår oss till ro med våra synder, utan att vi aktivt vill arbeta för att begränsa dem.
Riktigt verksamma blir Guds bud när vi låter dem verka på olika sätt: i politiken, i undervisningen och i våra egna liv.

Låt glädjen över vad du har gett oss i vårt dop prägla hela livet

I dopgudstjänsten i Svenska kyrkan ber vi ofta en förbön där följande ord ingår:
"Låt glädjen över vad du har gett oss i vårt dop prägla hela livet,
så att vi alla växer till och mognar i vår tro
och en gång får dela den himmelska glädjen hos dig."

I bönen flyttas fokus från det barn eller den vuxna människa som just har döpts till oss andra som finns i kyrkan och som är döpta. Det ger oss anledning att tänka efter vad det innebär att vi är döpta:

"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen
och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och
Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett
er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”" (Matteusvangeliet 28:18-20)

Lärjungar: Vi är Jesu lärjungar. Det betyder att vi aldrig blir fullärda. Varje dag får vi tillfälle att spegla våra liv i den kristna tron. Den "dagliga omvändelsen" innebär att vi ofta får korrigera vår kursen, precis som ett fartyg som kryssar bland öar, skär och kobbar. Vi får växa till och mogna i vår tro, som det sägs i bönen.
Gå därför ut: Att vi är döpta innebär också att vi är sända att i ord och handling vittna om vem Jesus Kristus är. Vi är sända att vara Guds medarbetare på jorden.
Och jag är med er alla dagar till tidens slut: Dopet innebär också ett löft från Jesus. Han lovar att vara med oss alla dagar. Gud finns med oss här i livet genom sin helige Ande. Jesus har gått före oss genom döden in i det eviga livet. Gud är en Gud både för levande och döda och bjuder in oss att "dela den himmelska glädjen" hos honom.
"Låt glädjen över vad du har gett oss i vårt dop prägla hela livet,
så att vi alla växer till och mognar i vår tro
och en gång får dela den himmelska glädjen hos dig."

Gud välsigne dig!

Vilken tradition vill du lämna vidare?

Ett ord som ofta nämns när jag pratar med föräldrar som vill låta döpa sitt barn är ordet ”tradition”. Vi vill låta döpa vårt barn för att det är en tradition, säger de. Vad betyder då ordet ”tradition”? Det är ett latinskt ord som betyder ”överlämnande”. Det används för att beskriva hur det kulturella och sociala arvet lämnas över från generation till generation. I det kulturella och sociala arvet ingår både seder och riter, berättelser och värderingar, sånger och böner.

En viktig fråga som vi alla bör ställa oss är om vi vill lämna över de traditioner vi har övertagit till kommande generationer. Dopet är en sådan tradition. Om vi överlämnar dopet skall vi tänka på att dopet är en del av en större tradition. I kyrkan har man alltid sagt att dopet hör ihop med ordet. Dopet får sin verkan först om den hör ihop med Guds ord.

Till traditionen hör berättelserna ur gamla testamentet, berättelserna om Jesus. Till traditionen hör att vi lär våra barn att be ”Gud som haver barnen kär”. Till traditionen hör ordet ”kristen”. Man blir en kristen när man blir döpt. Till traditionen hör också uttrycket ”Guds barn”. Vi är Guds barn.

I Judas brev läser vi: ”Mina kära, i min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning känner jag mig tvungen att sända er en maning att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga.” (Judas brev v. 3).

Tron har en gång för alla anförtrotts de första kristna. Sedan har den lämnats över från generation till generation.
Tänk efter: vad har du fått ta emot av andra? Vad vill du lämna vidare?

Mission när kulturer möts

Många känner till Jesu dop- och missionsbefallning:

"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matteusevangeliet 28:18-20).

När vi läser den som dopbefallning handlar den om ett uppdrag till oss att föra vidare den kristna tron genom att se till att nya generationer blir döpta och får undervisning om tron. Att som vuxen se till att barn (egna och andras) får lära känna kristen tro är en av de viktigaste uppgifter en människa kan ha.

Dopbefallningen är också en missionsbefallning. Då handlar den om att gå ut till andra länder och hjälpa människor att bli kristna. Vanligtvis tänker vi oss att det är vi som har uppdraget att gå ut till andra. Det är en spännande tanke att det nu och i framtiden är vi som blir mottagarland för mission. Dagen skriver att 8,5 miljoner fillipinska gästarbetare ute i världen fungerar som missionärer runt om i världen. I många muslimska länder står de för en stor kristen närvaro. Även i Sverige står invandrare för en stor och viktig kristen närvaro.

Finns det någon invandrarkyrka på din ort? Besök den. Ett besök i t.ex. en katolsk eller ortodox gudstjänst ger ofta nya spännande infallsvinklar i den kristna tron. Samma sak är det om man besöker en frikyrklig eller svenskkyrklig gudstjänst med stort invandrarinslag.

Olika folk och olika människor uttrycker den kristna tron på olika sätt. Ljuständningen på gravar var okänd i Sverige fram till 1950-talet när den infördes av katolska invandrare. Etiopisk-ortodoxa kan ibland i en vanlig svenskkyrklig gudstjänst uttrycka sin tro genom att lägga sig med pannan mot golvet. Korstecken och sånger från andra kultuer berikar vårt gudstjänstliv och kan vara till hjälp för många svenskar att uttrycka sin tro´. Många svenskar kan känna sig blyga och osäkra för sådana här uttryck, samtidigt som man innerst inne längtar efter att uttrycka tron på ett konkret sätt. Det kanske var därför ljuständningen har kommit så starkt i våra kyrkor.

Men det är inte bara i sättet att uttrycka tron som vi har mycket att hämta från andra kyrkor och kulturer. Även i samtalet om trons innehåll är det en rikedom när olika kulturer möts. Där vår också vi som svenska kristna lämna våra bidrag.

Gud välsigne din dag.

Missionen och Jerusalemkorset

Ett Jerusalemskors brukar beskrivas som ett kryckkors med fyra grekiska (likarmade) kors placerade mellan var och en av kryckkorsets armar. Jerusalemkorset är en symbol för staden Jerusalem. Ibland uttolkas det som att det föreställer Jesu fem sår. En vanligare förklaring är att det stora korset är den första kristna församlingen i Jerusalem och att de små korsen föreställer kyrkan och den kristna tron som sprids i de fyra väderstrecken. Fyrtalet leder också tankarna till de fyra evangelisterna.
Jerusalemkorset har därför fått bli en symbol för missionen:
"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: 'Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.'"(Matteusevangeliet 28:18-20)

Dagen publicerar i dag en artikel om Michael Frost från Australien som besöker Sverige och har delat med sig av sina tankar om mission. Det handlar inte om att kyrkan skall nå ut i samhället. I stället handlar det om att vi som är kristna skall se oss själva som utsända att leva liv som pekar på att Guds rike är här genom Jesus Kristus.

Det är viktiga tankar Michael Frost för fram. Att leva liv som pekar på att Guds rike är här måste handla om att leva liv där både lag och evangelium finns i balans. Ibland i historien har det hänt att kristna har försökt leva helt "rena" liv i lydnad mot Guds lag och kristen etik. Det har ofta lett till en hårdhet där syndare har uteslutits och där många har begått sina synder i hemlighet. Många har dåliga erfarenheter av alltför tydligt formulerade syndkataloger.

Ett liv där Guds rike är här är visserligen ett liv där vi strävar efter att lyda Guds lag, men det handlar också om liv där Jesu Kristi kärlek och förlåtelse finns med och där människor blir upprättade, där vi inser att människor måste få vara olika och ändå finnas med i den kristna gemenskapen, och att olikheten är en tillgång och inte en belastning.

Kanske Michael Frosts tankar kan hjälpa oss att tolka Jerusalemkorset på ytterligare ett sätt. Det stora korset i mitten får då stå för församlingens och den enskildes kristnes liv som pekar på att Guds rike är här genom Jesus Kristus. De små korsen får då stå för det avtryck det stora korset gör i världen.

Gud finns både i det stora och i det lilla

”Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” (Johannesevangeliet 11:22).

I den kristna tron finns två huvudmysterier: något som vi aldrig helt och hållet kan förstå med vårt förnuft, något som vi helt enkelt måste tro på utan att helt förstå.
Det första huvudmysteriet är treenigheten – Gud är både Fader, Son och helig Ande.
Det andra huvudmysteriet är Jesu två naturer. Jesus var både Gud och människa.

När vi talar om att Gud är treenig handlar det om att vi tror att Gud är mångsidig. Det största är inte för stort för Gud. Det minsta är inte för litet för Gud. Gud som har skapat tusentals galaxer är ändå intresserad av hur just du har det. Han tvingar inte dig till något, utan väntar ivrigt på att du skall ta emot honom.
Han väntar på våra kärleksförklaringar till honom. En sådan är trosbekännelsen som vi får läsa med i varje gudstjänst. En annan kärleksförklaring är korstecknet, där vi med vår hand får visa att vi tror på de två huvudmysterierna. De tre fingrar som vi sträcker ut symboliserar treenigheten och de två fingrar som vi viker in står för Jesu två naturer. Prästen Bo Brander har en gång sagt ungefär så här: Att bara läsa med i trosbekännelsen utan att visa med sin kropp att man tror på Gud är som en man och en kvinna bar säger ”Jag älskar dig” utan att någonsin kramas.
Dagen rapporterar om att dokumentet "Till den Herre vi älskar" har antagits vid den kristna Lausannerörelsens konferens som nyss avhölls i Kapstaden. I dokumentet bekräftar man än en gång grunderna för den kristna tron och vad de betyder i vår tid. Det finns ingen motsättning i att låta "hela jorden höra hans röst" och att inse att missionen har en social dimension. Andligt och världsligt hänger ihop. Därför blev Gud människa en gång.

Mission är att lära av varandra

"Lite färre missionärer vore inte fel" skriver Sanna Rayman i Svenska Dagbladet. Hon använder ordet missionär i
i överförd bemärkelse, och menar att svenskar bör sluta med att tro att just vi förstår mer än alla andra och har ett särskilt uppdrag att lära hela världen vad som är rätt. (Sanna Rayman uttrycker det försiktigare än jag.) Jag träffade EU-tolken Kristin Tytgat på svenska esperantokongressen i Lesjöfors i våras. Hon berättade att hon hade upptäckt en avgörande skillnad mellan protestantiska och katolska länder. Människor från protestantiska länder har en större tendens just att tycka att de förstår mer än människor i andra länder och har en uppgift att "upplysa" dem. Människor från katolska länder har inte den tendensen. De ser i stället sig själva som en del av något större, där alla bidrar till helheten. Observera att det inte handlar om missionärer, utan gererellt, alltså både om EU-parlamentariker, helt vanliga människor och kanske också om vissa missionärer. Det var vad tolken berättade.

Trots detta är den romersk-katolska kyrkan den största kyrkan i världen. Kanske det beror på att den kyrkan kallar sig själv just katolsk, som betyder allmännelig på vanlig svenska. Vi tror på "en helig, allmännelig kyrka". En förklaring till ordet "allmännelig" är att kyrkan har förmågan att fånga kulturella yttringar och särdrag från olika kulturer och kristna dem, alltså införliva dem med kyrkans tradition. Det var därför kyrkan började fira Jesu födelse ungefär när både romarna och våra fornnordiska förfäder hade andra högtider. Det var därför kyrkan började använda korset som symbol, trots att kors hade används i helt andra sammanhang tidigare. Det var därför många kristna helgon kom att vördas och kyrkor byggas på platser där förkristna kulter ägt rum. Växande kyrkor i Afrika integrerar ofta afrikansk musik och dans med krisma karismatiska uttryck. Kyrkan gör olika traditioner till sina. Eftersom hela världen går tillbaks till Guds skapelse finns det ingen motsättning i detta. Samtidigt växer kyrkan. Det har aldrig i världshistorien funnits så många kristna som det finns nu.

"Jesus sade: 'Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.'" (Matteusevangeliet 28:18-20)
Var och en som försöker ta Jesu uppmaning på allvar och vara missionär antingen i sitt närområde, bland grannar och vänner, eller som reser bort till ett främmande land för att missionera gör snart en upptäckt. Lärande är alltid ömsesidigt. Man lär av varandra. När man talar om livet upptäcker man tillsammans hur livet hänger ihop med bibelns undervisning. Det kanske var det Jesus menade med orden "Och jag är med er alla dagar till tidens slut". Han kanske menade att han är med oss genom de människor vi möter. Vi behöver aldrig stå ensamma som missionärer. När vi börjar tala om livet och belyser det med bibelns erfarenheter blir det ett gemensamt lärande där vi tillsammans börjar förstå vad Guds bud och Guds kärlek kan ge oss. Därför växer kyrkan.

Det är så mission fungerar i vår tid. Dagen rapporterar om Lausannekonferensen om mission som pågår just nu i Sydafrika. Vildvuxna karismatiska kyrkor växer så det knakar. Tvärt emot vad många sekulariserade västerlänningar tror är det inte alltid missionärer från USA som ligger bakom det, utan ett ömsesidigt utbyte av idéer, sånger och uttryck. Allt på bibelns grund. Sanna Rayman kanske inte vet att hon använder ordet missionär i den betydelse det hade för hundra år sedan, men jag tackar henne ändå för hon har rätt i sak och hon fick mig att blogga om mission.

Att våga kalla sig kristen och tillsammans växa i tron

Ibland sägs det att västerlandet är oerhört sekulariserat men enligt en artikel i Dagen, säger två tredjedelar av alla britter att de är kristna. Svaret beror givetvis på hur frågan ställs. Så skulle det vara även i Sverige. En stor del av svenskarna svävar på målet om någon frågar dem om de är kristna. Ibland blir svaret: "Jag är kristen, men inte religiös." eller något liknande.

En av orsakerna till att så många tvekar när de får frågan om de är kristna är att de tror att en kristen måste vara på ett visst sätt. Om man t.ex. har funnits med bara i en församling och inte vill leva exakt efter de normer som som gällde där, kanske man har svårt att kalla sig kristen. En alltför stelbent syn på om hur "nådens ordning" skall fungera har också skrämt många från kristen tro.
En sund undervisning skall i stället fokusera på ett minimum - en tydlig grund - som man senare kan bygga vidare på på olika sätt. En sådan grund kan vara så enkel som att den som är döpt och som inte senare förnekar den kristna tron kan räknas som kristen. (Andra vill ställa högre krav som att man skall vara döpt och aktivt bekänna den kristna tron.)
När vi möter en människa som står på den här enkla grunden gäller det att vi uppmuntrar honom eller henne att bygga vidare på sin tro "du är ju kristen, och du vet väl att det finns mer att hämta i tron...", och att vi inte ifrågasätter och antyder att "om du vill vara kristen måste du...".
I missionsbefallningen säger Jesus: "döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud som jag har gett er." (Matteusevangeliet 28:19-20) Det finns alltid mer att hämta i tron. Lärandet handlar sällan om att en undervisar varandra, utan om att vi tillsammans gör upptäckter. Det händer när vi samtalar om ordet och de erfarenheter vi gjort.

Kristen tro och andra religioner

Vilken inställning skall en kristen ha till alla andra religioner? Det finns flera onyanserade svar på den frågan. Å ena sidan finns de som oövertänkt påstår att alla religioner egentligen är samma sak eller åtminstone olika vägar till samma mål. Å andra sidan finns de som intar en hatisk inställning till andra religioner. I dagarna har pastorn Terry Jones i USA som i sista stund stoppade en bränning av koranen blivit omtalad. (Se artiklar i DN, SvD, Dagen, och andra tidningar.) I skrivande stund är det fortfarande oklart om bränningen är stoppad eller inte: Se DN.

Jesus tar inte upp frågan om andra religioner ingående. Han engagerar sig för de människor som finns i hans omedelbara närhet och värjer sig för alla teoretiska diskussioner om religion. När han stöter på en kanaaneisk kvinna och en romersk officerare som visar intresse för honom tvekar Jesus först, men engagerar sig sedan för dem. Det är egenligen först på slutet av sin verksamhet som Jesus säger det som har blivit känt som missionsbefallningen:
"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matteusevangeliet 28:18-20)

Någon uppmaning att agera mot andra religioner finns alltså inte hos Jesus. Däremot finns det inte heller någon uppmaning om att hålla tyst om sin egen religion för att inte stöta sig med andra.

Det finns länder där kristna och muslimer levt fredligt tillsammans i århundraden. Nu är Sverige ett land med flera minoriteter. Den största utmaningen för oss är att leva fredligt sida vid sida och att fördjupa oss i vår egen tro.

Är det kanske inte så att det största hotet mot kristenheten i Sverige inte är islam, utan sekularismen som försöker införa ett samhälle där såväl kristendomen som islam är marginaliserad?