Caravacakrucifixet och återevangelisationen

"Han skall befalla sina änglar
att skydda dig var du än går." (Psaltaren 91:11)

Caravacakrucifixet har sitt namn från den spanska staden Caravaca de la Cruz. Det är ett patriarkkors, där Jesu armar är fästa på den övre korsarmen. På många andra liknande kors är den övre armen tavlan med texten "Jesus från Nasaret, judarnas konung."
Under lång tid var Spanien en del av ett muslimskt rike. Kristna riken försökte återerövra området genom att skicka in missionärer. En av dessa var Don Gínes Pérez Chirinos de Cuenca som blev fängslad och förd inför den muslimske kungen. Denne var nyfiken på den kristna tron och bad missionären att visa hur de kristna firade mässan. Kungen ordnade också med de föremål som behövdes: ett altare, en duk, bröd, vin och ljus. En enda sak saknades: ett krucifix. Missionären förklarade att det inte var möjligt att fira mässan utan ett kors. Plötsligt pekade kungen på någonting utanför fönstret och frågade vad det var. Två änglar sänkte sig ned från himlen med ett kors, som de placerade på altaret för att därefter försvinna.
Berättelsen om Caravacakrucifixet är en underberättelse. Det finns såväl sanna som uppdiktade sådana. Vare sig den här berättelsen är sann eller inte påminner Caravacakrucifixet om flera saker.
Vi påminns om att det är viktigt att våga återevangelisera sådana områden som gått förlorade för den kristna tron, inte minst vårt eget land. Vi påminns också om att Gud änglar finns med oss.

Gud välsigne dig!

Det korsade korset - att vara en förebild

"Där [i Rom] stannade han [Paulus] i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad. " (Apostlagärningarna 28:30-31)

Det korsade korset består av fyra latinska kors som sträcker sig ut från centrum. Det återfinns i Täbys och i en något annan version i Köpings vapen.
Det korsade korset brukar symbolisera mission, den kristna trons spridning i världen. Vi skall inte tänka oss att mission enbart handlar om när missionärer reser ut till främmande länder och förkunnar kristen tro.
Mission är något som berör var och en av oss. Var och en av oss kan säkert räkna upp andra människor som i vår barndom eller ungdom eller senare varit förebilder för oss i den kristna tron. På samma sätt är vi också förebilder för andra. Ibland är vi bra förebilder, ibland dåliga, men vi kan inte undvika att påverka andra.
Låt oss inspireras av det och i det lilla i ord och handling vara vittnen om den kristna tron.

Under några dagar kommer det inte att komma några inlägg på den här bloggen. Jag återkommer i augusti. Gud välsigne dig!

Sveriges flagga och aposteln Filippos som för människor till Kristus

"Natanael sade: 'Kan det komma något gott från Nasaret?' Filippos svarade: 'Följ med och se!'" (Johannesevangeliet 1:46)

På Sveriges flagga finns liksom på de andra nordiska ländernas flaggor ett liggande kors. Ett sådant liggande kors kallas ibland ett filipposkors, eftersom aposteln Filippos enligt legenden korsfästes på ett liggande kors. Att de nordiska länderna har flaggor med liggande kors beror troligen inte på någon särskild relation mellan aposteln Filippos och Norden, utan snarare på att ett liggande kors passar bra på en avlång flaggduk. Danmark var först i Norden med att använda en korsflagga, men Danmark var inte först med att använda en korsflagga. Korsflaggor har funnits tidigare i andra områden. Det påminner oss om att ett lands kultur utvecklas bäst i kontakt med andra länder. Sverige blev Sverige för att vi inte levde isolerade.
Aposteln Filippos är känd för att han förde andra människor till Kristus. Han inbjöd andra att komma med och se vem Jesus var. Samma roll har Sverige haft i världen. Svenska missionärer har betytt oerhört mycket för att sprida kristen tro i världen. Nu har andelen bekännande kristna i Sverige krympt. I framtiden kommer vi än mer än tidigare behöva ta emot missionärer från andra länder till Sverige.

Gud välsigne dig!

Det armeniska korset som strålar ut över världen.

Enligt traditionen kom Jesu lärjungar Taddaios och Bartolomaios som missionärer till Armenien. landet var det första land där det bestämdes att kristendomen var landets religion. Det hände år 301. Armeniska kors utformades därför med dekorativa element som var vanliga i den armeniska konsten på den tiden: vinrankor och blommor.

Den enklaste armeniska korsen har korsarmar som vart och ett delas upp i två spetsar där det växer ut tre öglor på varje spets. En tolkning av detta är att det är solar som sprider kristendomens ljus i världen. De fyra korsarmarna är de fyra väderstrecken och de åtta spetsarna är kompassens väderstreck, dit den kristna tron skall spridas från korsets centrum eller öga. De tre öglorna tolkas också som treenigheten. "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett
er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matteusevangeliet 28:19-20)

Det armeniska korset får ibland formen av en linje som böjs, men som aldrig bryts. i detta fall symboliserar den det eviga livet.


Vissa armeniska kors är mycket utsmyckade med bilder av fåglar, vinträd, helgonbilder, texter och vingar som infogas i, runt och under korset.

Mission när kulturer möts

Många känner till Jesu dop- och missionsbefallning:

"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matteusevangeliet 28:18-20).

När vi läser den som dopbefallning handlar den om ett uppdrag till oss att föra vidare den kristna tron genom att se till att nya generationer blir döpta och får undervisning om tron. Att som vuxen se till att barn (egna och andras) får lära känna kristen tro är en av de viktigaste uppgifter en människa kan ha.

Dopbefallningen är också en missionsbefallning. Då handlar den om att gå ut till andra länder och hjälpa människor att bli kristna. Vanligtvis tänker vi oss att det är vi som har uppdraget att gå ut till andra. Det är en spännande tanke att det nu och i framtiden är vi som blir mottagarland för mission. Dagen skriver att 8,5 miljoner fillipinska gästarbetare ute i världen fungerar som missionärer runt om i världen. I många muslimska länder står de för en stor kristen närvaro. Även i Sverige står invandrare för en stor och viktig kristen närvaro.

Finns det någon invandrarkyrka på din ort? Besök den. Ett besök i t.ex. en katolsk eller ortodox gudstjänst ger ofta nya spännande infallsvinklar i den kristna tron. Samma sak är det om man besöker en frikyrklig eller svenskkyrklig gudstjänst med stort invandrarinslag.

Olika folk och olika människor uttrycker den kristna tron på olika sätt. Ljuständningen på gravar var okänd i Sverige fram till 1950-talet när den infördes av katolska invandrare. Etiopisk-ortodoxa kan ibland i en vanlig svenskkyrklig gudstjänst uttrycka sin tro genom att lägga sig med pannan mot golvet. Korstecken och sånger från andra kultuer berikar vårt gudstjänstliv och kan vara till hjälp för många svenskar att uttrycka sin tro´. Många svenskar kan känna sig blyga och osäkra för sådana här uttryck, samtidigt som man innerst inne längtar efter att uttrycka tron på ett konkret sätt. Det kanske var därför ljuständningen har kommit så starkt i våra kyrkor.

Men det är inte bara i sättet att uttrycka tron som vi har mycket att hämta från andra kyrkor och kulturer. Även i samtalet om trons innehåll är det en rikedom när olika kulturer möts. Där vår också vi som svenska kristna lämna våra bidrag.

Gud välsigne din dag.

Missionen och Jerusalemkorset

Ett Jerusalemskors brukar beskrivas som ett kryckkors med fyra grekiska (likarmade) kors placerade mellan var och en av kryckkorsets armar. Jerusalemkorset är en symbol för staden Jerusalem. Ibland uttolkas det som att det föreställer Jesu fem sår. En vanligare förklaring är att det stora korset är den första kristna församlingen i Jerusalem och att de små korsen föreställer kyrkan och den kristna tron som sprids i de fyra väderstrecken. Fyrtalet leder också tankarna till de fyra evangelisterna.
Jerusalemkorset har därför fått bli en symbol för missionen:
"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: 'Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.'"(Matteusevangeliet 28:18-20)

Dagen publicerar i dag en artikel om Michael Frost från Australien som besöker Sverige och har delat med sig av sina tankar om mission. Det handlar inte om att kyrkan skall nå ut i samhället. I stället handlar det om att vi som är kristna skall se oss själva som utsända att leva liv som pekar på att Guds rike är här genom Jesus Kristus.

Det är viktiga tankar Michael Frost för fram. Att leva liv som pekar på att Guds rike är här måste handla om att leva liv där både lag och evangelium finns i balans. Ibland i historien har det hänt att kristna har försökt leva helt "rena" liv i lydnad mot Guds lag och kristen etik. Det har ofta lett till en hårdhet där syndare har uteslutits och där många har begått sina synder i hemlighet. Många har dåliga erfarenheter av alltför tydligt formulerade syndkataloger.

Ett liv där Guds rike är här är visserligen ett liv där vi strävar efter att lyda Guds lag, men det handlar också om liv där Jesu Kristi kärlek och förlåtelse finns med och där människor blir upprättade, där vi inser att människor måste få vara olika och ändå finnas med i den kristna gemenskapen, och att olikheten är en tillgång och inte en belastning.

Kanske Michael Frosts tankar kan hjälpa oss att tolka Jerusalemkorset på ytterligare ett sätt. Det stora korset i mitten får då stå för församlingens och den enskildes kristnes liv som pekar på att Guds rike är här genom Jesus Kristus. De små korsen får då stå för det avtryck det stora korset gör i världen.

När man brinner av iver att få berätta

Det finns människor som är brinnande av tron. De har fått vara med om att Jesus Kristus har ingripit i deras liv och hjälpt dem att se saker tydligare än förr. De har fått vara med om en förändring och vill så gärna att andra också skall få göra det. Därför vill de av hela sitt hjärta dela med sig av de glada budskapet om Jesus till andra. (Kanske du är en av dem?)
Men finns det något som vill lyssna? En del brinnande människor vågar inte riktigt berätta om det som de har varit med om. Vad skall folk säga? Vågar man nämna Jesus under en kafferast på arbetet? Alltför ofta är vi för blyga. Många människor i din omgivning vill gärna höra talas om vad Jesus kan betyda för just dig. Du får däremot inte förvänta dig att de på en gång kommer till tro eller ens helt och hållet förstår vad du menar. Det behövs tid. De kommer säkert att komma ihåg vad du har sagt. Förr eller senare kommer de att plocka fram det ur sitt minne. Ibland måste det vara så att det är först när det händer något i livet som människor känner att de verkligen behöver Jesus. Så var det kanske för dig och så är det kanske också för människorna i din omgivning.
Du behöver inte berätta om din tro i tid och otid. När du har berättat kan du låta det gå en tid. Det kan hända att någon vill veta mer. "Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp." (Första Petrusbrevet 3:15). När någon vill veta mer kan du också berätta, men var också beredd att lyssna på vad den andre verkligen vill veta. Hans kanske frågar efter något som du aldrig har tänkt på.
Det kan också vara så att det blir tyst och ingen frågar dig mer om din tro. Då kan du be för de människor som du har talat med. "Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelser för alla människor..." (Första Timotheosbrevet 2:1)
Försök tänka igenom vilka människor du skulle kunna be för. Be för någon eller några nu på en gång:
Herre, jag ber för.....
Amen.

Är du brobyggare eller murbyggare?

Är du en brobyggare eller en murbyggare? Det är en fråga som var och en borde ställa sig själv. I tidningen Dagen läser vi: "Det finns människor som hellre bygger broar än murar. I stadsdelen Rosengård i Malmö har sju unga kristna grundat en husförsamling." Men det finns också gott om murbyggare. Inte minst bland de kristna bloggarna finns det en hel del personer som hårt fördömer andra kristna.

I Jonas bok i bibeln kan vi läsa om en murbyggare som blev en brobyggare. Jona? Är det verkligen en bok att ta på allvar. Kan man verkligen tro berättelsen om den stora fisken som slukar Jona och spyr upp honom på land igen? Mitt råd är: gör som ni vill. Tro det eller inte. Berättelsens kärna ligger inte i episoden med fisken. Kärnan i Jonas bok är en helt annan. Kärnan i berättelsen finns redan i de första verserna: "Herrens ord kom till Jona. Amittajs son: 'Bege dig till Nineve, den stora staden, coh håll en straffpredikan. Jag har fått ögonen på ondskan där'." (Jona 1:1-2) Det kanske inte var konstigt att Jona valde att fly till Tarshish, i stället för att lyda Herrens råd. Nineve var Assyriens huvudstad, alltså israeliternas ärkefiende som de fruktade mest av alla. Att Jona fick uppdraget att predika i Nineve är jämförbart med att jag eller du skulle få uppdraget att predika för al-Qaida. Inte någon lätt uppgift.
Jona valde att fly. I själva verket tror jag att det var ett klokt val. För att bygga broar behöver man tid att förbereda sig. Jag är övertygad om att Jona fick tänka igenom ett och annat under sin flykt. "Den dagliga omvändelsen" innebär ju att man hela tiden måste vara beredd att ändra kurs i livet, göra små eller stora kursjusteringar, när man märker att man är på väg att komma fel. Jona tog sig säkert tid till det. När man får ett uppdrag från Gud skall man inte rusa iväg på en gång och vara övertygad om att man själv har hela sanningen och att den man är sänd till har helt fel i allt. Genom att bearbeta sitt eget liv och ändra kurs blev Jona rustad med de erfarenheter han behövde för att nå fram till människorna i Nineve. Senare i Jonas bok läser vi att människorna lyssnade på vad Jona sade. Jag är övertygad om att Jona även hade lyssnad på innevånarna i Nineve. Gud hade ju aldrig sagt att allt i Nineve var ont. Han hade inte heller sagt att innevånarna var så onda att han helt hade gett upp hoppet. Det fanns ett hopp. Jona var utsedd att bygga broar. Broar bygger man oftast genom att lyssna på varandra.
Var har du uppgift att bygga broar? I det dubbla kärleksbudet står det: "Du skall älska din nästa som dig själv." (Matteusevangeliet 22:39). Ens nästa är ens granne. Där kan man börja.

Fler än vi tror vill veta mer om vår tro

Enligt en undersökning i Christian Today i Storbritannien som refereras i Dagen, skulle 75 % av britterna inte tycka att det var något problem om någon på deras arbetsplats hade med sig en bibel till jobbet. 45 % av de kristna skulle däremot känna sig obekväma att ta med sig sin bibel till jobbet. Inget emotsäger att förhållandet inte skulle vara liknande i Sverige. Det skulle i så fall innebära att många av oss kristna är mer oroliga för vad andra säger om kristen tro än vi har orsak att vara.

Det finns givetvis olika sätt att tala om kristen tro på arbetet. Lika viktig som konsten att tala om tron är konsten att lyssna på andra när de talar om sin tro eller brist på sådan. Eller att lyssna på andra när de talar om sina liv. När vi umgås med bekanta som inte är våra närmaste vänner ligger samtalet självklart ofta på ett ytligt plan: väder, vind, teveprogram och så vidare. Ibland händer det att samtalet bryter igenom ytan och någon berättar något som verkligen berör. Det kan handla om glädjeämnen eller sorger. På vissa arbetsplatser finns en förväntan att den som är kristen åtminstone någon gång skall berätta hur den kristna tron har påverkat honom eller henne i livet. Det är faktiskt också vår plikt att någon gång göra det.

"Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak, så att de som talar illa om ert fromma liv i Kristus får skämmas för sitt förtal." (Första Petrusbrevet 3:15-16).

Det är alltså inte alltid nödvändigt att ge svar på tal när någon driver med eller förtalar kristna. Tystnad kan då ibland var det bästa svaret. Men ibland finns en nyfikenhet och en vilja att veta bakom de hårda orden. Det gäller att genomskåda dem.

I det offentliga debatten syns de ateistiska humanisterna ganska ofta som t.ex. när Lena Andersson i Dagens Nyheter menar att det finns en krock i kunskapssynen mellan ateister och kristna. Just det har hon faktiskt rätt i. Som kristna menar vi att vi har en särskild kunskap eftersom Jesus Kristus, Guds son och människornas frälsare, har uppenbarat den åt oss. Det skall vi vara glada över. Många människor längtar att höra mer om den. Det är vår uppgift att berätta om den, men det skall ske "ödmjukt och respektfullt" som Petrus skriver.

Att fånga människor

Det finns människor som blir skrämda av Jesu ord till Petrus: "Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor (Lukasevangeliet 5:10).
Varför kan man bli skrämd av de här orden trots att Jesus just sade att vi inte skall vara rädda? Jo, vi lever i en tid när vi uppmanas till kritiskt tänkande. Många anser att det är fel att försöka påverka en annan människa att tänka på ett visst sätt. Var och en skall själv få bilda sig sina uppfattningar. Andra kan bli skrämda av att Jesu uppmaning verkar vara så svår att leva upp till. Att fånga människor - att göra andra människor till Jesu lärjungar - kan verka vara övermäktigt.
Det är då viktigt att tänka på att vi kan och skall utföra uppdraget på olika sätt.
Första prioritet har alltid varit att man som kristen - om man har barn - ger sina barn en kristen uppfostran. I den kristna tron har föräldrarnas ansvar för sina egna barn alltid prioriterats högt. En karriär i yrkeslivet skall inte gå ut över barnens kristna fostran. Det finns kanske inte något som utvecklar en själv så mycket som att samtala med barn om kristen tro, så man har också själv något att hämta i barnens kristna fostran.
Om man inte har egna barn finns det andra sätt att göra nytta. Frivilliga behövs i många olika uppdrag. Inte minst finns det barn som behöver få träffa andra vuxna än sina föräldrar.
Vid sidan om detta finns det otaliga andra sätt att evangelisera. Jag hörde nyss talas om en yrkesverksam man på en plats i Sverige som gjorde upp med sina arbetskamrater om att de skulle starta en Alpha-kurs - ett slags grundkurs i kristen tro - på arbetsplatsen. Man kan också evangelisera på enklare sätt, t.ex. genom att fråga någon om han eller hon vill följa med till kyrkan på söndag.