Keltiska knutkors

"Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket." (Uppenbarelseboken 1:18)

Keltiska knutkors finns i olika versioner. Gemensamt för många olika keltiska kors är att det cirkulerar många olika beskrivningar av vad de olika beståndsdelarna i korsen ursprungligen. När den keltiska kulturen har blivit populär under de senaste årtiondena har många konsthantverkare hittat på nya förklaringar av symboliken, som inte alltid stämmer med den ursprungliga, om det över huvud taget finns någon ursprunglig betydelse.
Så länge kristen tro har funnits i de keltiska områden har korsen i varje fall stått som symboler för den kristna tron: att Jesus Kristus har dött och uppstått och att vi får vara Guds barn och Jesu lärjungar i kraft av att vi är döpta.
Det är möjligt att de dekorativa slingorna från början helt enkelt varit tänkta som en dekoration. Numera tolkas de ofta som en symbol för det eviga livet eller för kärleken och tron som varar i evighet.
Slingorna som varken har en början eller ett slut har ibland tänkts stå som en bild för traditionen: att varje generation till nästa generation lämnar över ett arv av tro, berättelser, sånger och böner.

Det armeniska korset som strålar ut över världen.

Enligt traditionen kom Jesu lärjungar Taddaios och Bartolomaios som missionärer till Armenien. landet var det första land där det bestämdes att kristendomen var landets religion. Det hände år 301. Armeniska kors utformades därför med dekorativa element som var vanliga i den armeniska konsten på den tiden: vinrankor och blommor.

Den enklaste armeniska korsen har korsarmar som vart och ett delas upp i två spetsar där det växer ut tre öglor på varje spets. En tolkning av detta är att det är solar som sprider kristendomens ljus i världen. De fyra korsarmarna är de fyra väderstrecken och de åtta spetsarna är kompassens väderstreck, dit den kristna tron skall spridas från korsets centrum eller öga. De tre öglorna tolkas också som treenigheten. "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett
er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matteusevangeliet 28:19-20)

Det armeniska korset får ibland formen av en linje som böjs, men som aldrig bryts. i detta fall symboliserar den det eviga livet.


Vissa armeniska kors är mycket utsmyckade med bilder av fåglar, vinträd, helgonbilder, texter och vingar som infogas i, runt och under korset.

Korset och kronan

Korset och kronan är en kristen symbol. Korset symboliserar de smärtor, det lidande och de försakelser vi får stå ut med under vårt jordeliv. Kronan symboliserar det eviga livet, den belöning som väntar oss efter prövningarna i det här livet. "Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans." (Uppenbarelseboken 2:10).

Tanken på det eviga livet som en belöning för lidandena i den här världen skall inte misstolkas. Det handlar inte om att vi skall stå ut med orättvisor och lidande och enbart vänta på en belöning i himlen. Kristen tro uppmanar oss inte till passivitet, utan till aktivitet. Gud vill att vi skall vara med och arbeta för en bättre värld.

Mitt i arbetet för det goda livet och den goda världen, vet vi ändå att lidandet finns med som en beståndsdel. Vi kan aldrig bygga ett himmelrike på jorden. Lidandet kommer när vi minst anar det. Därför är korset och kronan en viktig symbol.

"Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som gud har lovat dem som älskar honom." (Jakobs brev 1:12)

Gud välsigne dig.

Som Guds barn får vi vara trygga inför döden

Sedan tidig medeltid firas alla själars dag efter alla helgons dag, som en dag för alla dödas minne.
Som kristna tror vi - med trosbekännelsens ord - på "syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv". Vi tror alltså på ett individuellt evigt liv efter döden: att jag lever vidare just som jag och att du lever vidare just som du. Denna vår tro är något unikt i det sekulariserade Sverige. När man frågar en sekulariserad svensk vad de tror händer efter döden får man en mängd olika svar. En del tror inte på någon fortsättning alls. Andra säger sig tro på själavandring enligt österländsk modell. Åter andra har den kristna tron på "syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv". Denna tro skiljer sig på många sätt från andra sätt att tro. Inte bara på ett teoretiskt plan, utan på ett praktiskt. Vi som är Guds barn behöver inte känna någon fruktan inför döden. Vi behöver inte ängsligt gardera oss för alla eventualiteter och ängsligt fästa tilltro till varje larmrapport som påstår att nya upptäckter visar att något som tidigare har ansetts vara ofarligt numera är mycket skadligt, ända tills en ny larmrapport påstår motsatsen.
Självfallet skall vi inte strunta i vår hälsa. Vi skall vårda den kropp som Gud har gett oss, men det är inte samma sak som att ängsligt följa tidsandans skräck för allt som skulle kunna vara skadligt, en skräck som har sina rötter i bristen på tro på det eviga livet.
Den onödiga oron och önskan att gardera sig mot alla eventualiteteter skapar oro och ängslan och kan också sänka livskvaliteten i livet här på jorden.
Som kristna har vi ett privilegium. Vi är Guds barn. Vi får vara tacksamma över den kropp Gud har gett oss och över vår tid på jorden, men vi skall också minnas att detta inte är allt vi har att vänta oss.
"Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Stå därför fasta i Herren, mina kära bröder som jag älskar och längtar efter, ni som är min glädje och min segerkrans." (Filipperbrevet 3:20-4:1)