Hur länge skall de dröja till förlåtelse?

"Mitt barn, har du syndat, så gör aldrig om det,
och be om förlåtelse för vad du redan gjort."
(Jesus Syraks son 21:1)

Begreppet "förlåtelse" är ett viktigt men inte helt enkelt ord i kristen tro. Nyligen har det kommit ut en bok av Birgitta Almgren som handlar om svenskarna som spionerade för Östtyskland. (Recension i Expressen.)
Man kan fråga sig vilken nytta det är att dra upp gamla synder som begicks för mer än tjugo år sedan. Visst finns det nytta. Det är viktigt att beskriva historien och att försöka förstå vad som har hänt och hur det kunde hända. Spioner har i många länder förrått sitt eget land av politisk övertygelse, för att söka spänning, men betydligt mer sällan för pengarnas skull. Av detta kan vi lära en hel del om hur människan fungerar.
Man får däremot vara mycket försiktig med att lång tid efteråt offentligt utmåla människor för vad de en gång gjort. Där kommer förlåtelsen in.
Förlåtelsen är dock inte något som någon förtjänar med automatik. Tiden måste få gå och personen i fråga måste ha en syndakännedom, förstå vilket fel han/hon har begått och varför det var fel.
Livet måste få gå vidare. Synder kan förlåtas, men det kräver ånger som motprestation. Det är grundregeln.

Gud välsigne dig!

Konsten att förlåta och att bli förlåten

"Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn..." (Psaltaren 23:5)

En del människor har fiender, eller åtminstone upplever de vissa andra som fientligt inställda. Andra kanske inte skulle kalla någon annan fiende, men kanske ändå kan peka ut någon människa som någon gång har sårat en eller som man har en ansträngd relation till.
Jesus är mycket tydlig om förlåtelse när han lärde oss Herrens bön: "och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." Ibland invänder vi att vi kanske inte kan förlåta någon som har gjort oss riktigt illa. Då kanske vi blandar ihop förlåtelse med att tycka om någon. Man kan inte älska alla människor och inte ens tycka om alla. Att förlåta handlar inte om att nödvändigtvis tycka om den andre. Att förlåta handlar snarare om att inte låta negativa känslor behärska en så att man förstör sitt eget och andras liv.
När kung David skriver "Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn..." kan det syfta på att trots att kung David fortfarande hade fiender var inte det något som behärskade och förmörkade hela hans liv. Han såg så tydligt allt det goda som Gud gav honom att fiendernas existens inte längre var särskilt viktig.
Kung David levde nära Gud. När han själv hade syndat kände han djup nöd, men han kunde också ta emot Guds förlåtelse med glatt hjärta. Om han hade kunnat Herrens bön hade han säkert gärna bett med i "och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro."

Gud välsigne dig!

Lammet och korset - Jesus dog för vår skull

En urgammal fest i det heliga landet var herdarnas våroffer, när man höll fest på ett slaktat lamm. På väg ut ur fångenskapen i Egypten slaktade israeliterna påskalammet. Lamm och andra djur offrades i templet i Jerusalem, bland annat som offer för att sona människornas synder. Jesu död på korset medför enligt den kristna tron att Jesus har dött för våra synder. Johannes döparen sade om Jesus: "Där är Guds lamm som tar bort världens synd." (Johannesevangeliet 1:29) Även Paulus anser att Jesus är påskalammet: "vårt påskalamm, Kristus är slaktat." (Första Korinthierbrevet 5:7)

Lammet och korset anspelar på syftet med Jesu död på korset. Jesus är Guds lidande tjänare som utan att klaga gick sitt lidande till mötes. På väg till nattvardsbordet sjunger vi i mässan:
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
giv oss din frid.

Gud välsigne dig!

Bestäm dig för att inte älta orättvisor

"och förlåt oss våra skulder
såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro..."

Jag har hört en invändning mot bönen Fader vår. Den lät ungefär så här: Det är märkligt att bönen om förlåtelse kopplas ihop med ett löfte om att vi också förlåter dem som har syndat mot oss. Måste vi verkligen koppla ihop Guds handlande med vårt eget? Ibland kan det kanske vara så att vi inte kan förlåta någon. Ändå vill vi be Gud att förlåta våra synder. Då kan det kännas som en lögn att i Herrens bön lova att vi förlåter andra, när vi inte gör det innerst inne i hjärtat.

Mitt svar blir då det här: Många människor känner en bitterhet för att de någon gång i livet har blivit orättvist behandlade. De går omkring och ältar orättvisan och känner sig illa till mods i flera eller tiotals år efter att detta inträffat. Mycket kraft går åt för att bara vara bitter eller för att planera hämnden. Under tiden missar de många möjligheter som gör att livet skulle kunna utvecklas i en god riktning. I vissa sällsynta fall är det nödvändigt att prata ut med den eller de människor som har gjort en illa för att kunna gå vidare i livet, men det är mycket vanligare att den bästa lösningen är att man helt enkelt "släpper" tankarna på det som hänt och tänker: "Detta skall inte få något större inflytande över mitt liv i framtiden".
Bönen "såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro" är en mycket kraftfull påminnelse om hur viktigt det är att inte älta orättvisor, utan att släppa tankarna på dem och gå vidare i livet. Eftersom Jesus har lärt oss den bönen kan vi be med i den med gott samvete även om vi inte helt och fullt har förlåtit alla.
Däremot skall vi låta orden påverka oss att definitivt bestämma oss för att inte älta orättvisor, utan gå vidare i livet. Ältar du någon orättvisa? Passa på att bestämma dig för att släppa den så snart som möjligt.

Gud välsigne dig!

Gemenskapen i nattvarden hjälper oss att förstå vad Gud vill

Jesus sade: "Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva. (---) Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.”

I nattvardens bröd och vin ger Kristus ut sig själv till oss i bröd och vin. Han ger oss syndernas förlåtelse, liv och salighet. ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.” Om vi sätter tro till Jesu ord så måste vi också tro att nattvardens tecken och sakrament verkligen medför de stora gåvor som Jesus har lovat oss: syndernas förlåtelse, liv och salighet.

Visst kan Gud, vår käre himmelske Far, ge oss samma gåvor utan bröd och vin. Ja, vi kan till och med hitta många bibelord som visar att Gud ger samma gåvor utanför nattvarden. Därför kan det kännas märkligt att Jesus faktiskt säger: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet.” Då låter det plötsligt som om Gud inte ger oss gåvorna – syndernas förlåtelse, liv och salighet – utan att vi deltar i nattvarden. Är det så att Gud inte riktigt har bestämt sig för om det är möjligt för oss att få gåvorna direkt eller enbart via nattvarden? Nej! För Gud är det aldrig ett problem att dela med sig av stora gåvor.
Problemet är att vi människor skall öppna våra hjärtan och ta emot de gåvor som Gud så länge har velat ge oss. När två människor vill ha bättre kontakt med varandra, vad är då bättre än en måltid? Så fungerar det också mellan Gud och människa. Nattvardens måltid skapar en gemenskap, där vi känner och förstår att Gud vill ha med oss och göra, att han längtar att dela med sig av gåvorna.

Jesus ältar inte våra synder

Många gånger ältar vi människor det som har varit alltför mycket. Vi kan älta orättvisor, när det skulle vara bättre om vi försöker skaka av oss det som har varit och gå vidare i livet. Vi kan också älta våra egna synder och misstag och alltför länge känna oss eländiga i stället för att som förlåtna syndare gå vidare i livet. Paulus, som till en början hade förföljt de kristna för att senare bli en av apostlarna berättar om hur radikal förlåtelsen var:

"När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och stod och bad i templet föll jag i hänryckning och fick se Herren som sade till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.’ Jag svarade: ’Herre, de vet ju att jag i alla synagogor lät gripa och piska dem som trodde på dig. Och när ditt vittne Stefanos fick offra sitt blod stod jag och såg på, och jag tyckte det som skedde var riktigt, och jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’ Då sade han till mig: ’Gå, jag skall sända dig till hedningarna långt borta.’" (Apostlagärningarna 22:17-21)

Paulus berättelse kan påminna oss just om hur radikal Jesu förlåtelse är. Jesus ältar inte det som har hänt, utan säger: Lämna det som har varit. Gå dit jag sänder dig.

Gud välsigne dig!

Förlåtelse och frälsning

Människor har olika lätt att förlåta andra. Somliga går och ältar orättvisor resten av livet. Andra kan bli goda vänner med sådana som de logiskt sett borde vara ovänner med. Romeo och Julias kärlek övervann fejden mellan två familjer. Ibland kan till och med människor som haft en ordentlig konflikt bli mycket goda vänner igen.
I en familj eller på en arbetsplats är det till och med så att man måste räkna med att konflikter regelbundet uppstår. Konflikter är en naturlig del av livet. Därför är det viktigt att lära sig hur man löser konflikter. Några tumregler är: Alla inblandade måste uttrycka en vilja att lösa konflikten. Oftast har flera parter en del i konflikten och alla måste därför se sin del. Om det – i sällsynta fall – bara är en som är orsak till konflikten måste även detta kunna sägas. Man måste hitta en plan för hur man går vidare.
Att kunna lösa konflikter är en viktig del av livet. Det kanske är därför Jesus tog med konfliktlösning i Fader vår: "och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”.

Konflikt kan det vara också mellan Gud och människa. När vi bryter mot tio Guds bud är vi ute på avvägar. Det märkliga med budorden - något som gör att budorden skiljer sig från de flesta lagar - är att det inte finns något straff bestämt för den som bryter mot buden. Orspråket säger "Synden straffar sig själv." Det är nog riktigt. Den som bryter mot buden drar oftast på sig dålig livskvalitet för sig själv och för andra.
När en människa skall försonas med Gud liknar det den process när två människor skall försonas. Båda inblandade måste uttrycka en vilja att lösa konflikten. Guds famt står hela tiden öppen, så det är oss han väntar på. Man måste också hitta en plan hur man går vidare, så man undviker att hamna i samma fälla en gång till.

Om man har svårt att sätta fingret på vad ens synder är kan man ha hjälp av att gå till bikt. Då får man hjälp av en präst att formulera vad det är som verkligen är ens synd. Att man går till bikt är ett tecken på att man vägrar slå sig till ro med ens dåliga sidor och vill fortsätta att arbeta med sig själv. En av de bibeltexter som brukar läsas vid bikt är:

"Jag är den som utplånar dina överträdelser
för mig egen skull, säger Herren,
och dina synder kommer jag inte mer ihåg."
(Jesaja 43:25, 1917:års översättning.)

Förlåtelse människor emellan och förlåtelse från Gud

"Förlåtelse" är ett svårt ord. "Klart jag förlåter dig," kan någon säga med iskall röst. Det är uppenbart att den förlåtelsen inte är någon fullständig förlåtelse. Eller är det möjligen så att förlåtelse måste få ta tid? Löftet om förlåtelse är första steget, ett gott första steg, men den som är sårad och den som sårat måste ta flera steg vidare.
När något har erkänt att han burit sig illa åt och den andre har förlåtit får den andre ibland också erkänna att han eller hon har haft en del av skulden till det inträffade. Det kanske är därför det heter "förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro".
Ännu är förlåtelsen inte fullständig. För att kunna förlåta måste man också se framåt, planera för framtiden. Inte bara tänka tillbaks på det som har varit. Att kunna le tillsammans är viktigt.

Ibland har man blivit illa behandlad av en människa som inte vill be om förlåtelse. Då handlar det mer om att man till slut måste försona sig med det som har varit. Man kan inte ändra på det, men man bestämmer att det inte skall få makt över en liv.
En annan gång kanske man sårat varandra så litet så att man inte ens behöver be om ursäkt. Då kan ett leende räcka, eller att man fortsätter samtalet och försöker vara extra trevlig. En ny avhandling vi Uppsala universitet handlar just om hur viktiga ansiktsuttrycken är för mänsklig kommunikation. (Se artiklar i Svenska dagbladet, Ekuriren och Folket)

Förlåtelsen människor emellan är alltså en process. Så är det också när Gud förlåter en människa. Man kan bli förlåten genom att läsa med i syndabekännelsen eller genom att gå till bikt. När man går till nattvarden bekräftar man att man tagit emot förlåtelsen och nu är försonad. Även i relationen till Gud måste man kunna se framåt. Men hjälp av Guds ord kan man stärka sig inför framtiden och planera hur man skall kunna undvika att göra samma felsteg som man tidigare gjort.

Överallt där människor lever tillsammans gör man varandra illa och sårar varandra. Därför är det viktigt att vi har verktyg för att förlåta och försonas. Det är en form av helande.

Först förlåta, sedan bli förlåten

Ibland sitter vi fast i bitterhet. Vi ältar orättvisor som vi varit utsatta för. Någon kanske verkligen har behandlat oss illa, men den bitterhet vi känner för det står inte i proportion till det vi har blivit utsatta för. Även om vi en gång hade orsak att känna oss upprörda, skadas vi mer av den långa utdragna bitterheten än av den händelse som vi en gång reagerade på. Man säger ibland att man måste "släppa" en händelse för att man skall få frid.

Jesus är helt inne på samma linje. I Fader vår ber vi: "och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro" (Matteusevangeliet 6:12). ¨Några verser senare förklarar Jesus: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser." (v. 14-15).

Det kanske kan kännas hårt att Gud inte förlåter oss om inte vi förlåter andra. Då skall vi komma ihåg att det inte är av oginhet som Gud håller kvar förlåtelsen. Tvärtom. För att vi skall kunna gå vidare som förlåtna och upprättade människor utan bitterhet måste vi förlåta andra. Om Gud skulle förlåta oss men vi går vidare och är bittra över andra, skulle vi däremot inte gå vidare som hela människor.

Vad skall vi då göra om vi inte kan förlåta en människa som gjort oss ont? Det viktiga är att vi bestämmer oss för att vi vill förlåta. Vi bestämmer att vi skall tänka på det som har hänt allt mer sällan och låta det goda som livet har att ge oss en allt större plats. Det kanske inte är möjligt att älska de människor som gjort oss illa, men vi skall inte heller låta dem fortsätta att göra oss illa genom att det som de gjort tar upp våra tankar. Bestäm dig för att gå vidare som en allt friare människa.

Det finns dock tillfällen när det över huvud taget inte är möjligt att förlåta. Ännu nio år efter terrorattentaten i New York är människor inte överens om hur man skall hantera det som hänt, som framgår av artiklar i Dagen, Dagens nyheter och i Svenska dagbladet Om man inte kan förlåta skall man inte heller låtsats att man har förlåtit. Däremot måste man kämpa för att inte bli förblindad av sitt hat så att man beskyller oskyldiga människor för det som andra gjort. Det är givetvis inte alla muslimers fel att ett fåtal människor stod bakom terrorattntatet, lika litet som det är alla kristnas fel om någon kristen bär sig illa åt eller det är alla brunhårigas fel om en brunhårlig är kriminell.

Alltså: Förlåt om du kan. Om du inte kan förlåta, låt inte hatet ta upp dina tankar så att det förstår resten av ditt liv och beskyll inga oskyldiga för det som hänt.
Gud välsigne dig!

Att definiera ordet synd

Det finns de som tycker att ordet "synd" är ett svårt ord. Det känns omodernt och det höjs ibland röster för att syndabekännelsen i gudstjänsten borde tas bort.

Det är med synd som med kärlek. Alla känner på sig vad det är. Ändå är det svårt att definiera. Orden synd och kärlek har ibland blivit så missbrukade att man ibland vill undvika att använda dem. Som kristen måste man ändå våga använda dem - eftersom Jesus använder dem - och de är centrala begrepp i den kristna tron.

Visst kan ordet synd definieras eller förklaras, t.ex. som en handling som bryter mot Guds vilja eller som en handling med vilken vi skadar oss själva eller andra. För att riktigt förstå vad synd är är det ändå bättre att vi går in i våra egna liv, i stället för att nöja oss med att definiera ordet. Det kan säkert räcka med de senaste dagarna. Har jag varit irriterad på mina medmänniskor i ondödan? Har jag använt min fritid mer till människor än till döda ting? Har jag en bra balans i mitt liv eller missbrukar jag någonting? Har jag talat väl om människor som varit frånvarande eller har jag passat på att tala illa om dem i stället för att - om det behövs - föra fram konstruktiv kritik direkt till dem? Har jag uppmuntrat andra? Listan kan göras ändå längre...

Så fort vi öppnar dagstidningen får vi ytterligare exempel på vad synd är: en sexåring våldtagen, ung man nedslagen, en åldring rånad, krogbråk... Mänsklighetens kollektiva synder i form av miljöförstöring är också ett exempel på synd.

Paulus skriver: "Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig." (Romarbrevet 7:14-16).

Vi behöver ordet synd. Vi behöver det för att kunna tala om vad som är ont och gott i våra liv. Om man känner på sig att det är en del som är fel i ens liv, men har svårt att sätta fingret på det är, då kan man ha nytta av att ta kontakt med en präst eller diakon för att få ett personligt samtal.

Finns det synd så finns det också förlåtelse. Det är viktigt att veta det.

Att förlåta dem man lever nära (Tionde söndagen efter trefaldighet, andra årgången, evangeliet)

"Då kom Petrus fram till honom och sade: 'Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig?' Jesus svarade: 'Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.' (Matteusevangeliet 18:21-22)"

Jesu uppmaning till Petrus att förlåta sin broder sjuttiosju gånger handlar om vardagsmotsättningar bland människor som känner varandra väl, eller åtminstone träffas ofta. Uppmaningen är hämtad från Matteusevangeliets artonde kapitel som handlar om gemenskapen i kyrkan. Det kallas ibland Jesu kyrkoordningstal.
I en församling, i ett äktenskap, i en familj, bland släktingar och vännner, på en arbetsplats uppstår så gott som dagligen mindre eller större motsättningar. Det beror på att vi helt enkelt tycker olika i olika frågor. Vissa motsättningar löser vi genom en får bestämma utan att vi gör någon större affär av det. Andra motsättningar leder till samtal eller till och med till hårda diskussioner, men de måste ändå lösas. Det finns knappast något som är så utvecklande för en människa som att få vara med i en gemenskap där man ibland får som man vill och ibland blir tvungen att låta andra få sin vilja igenom.
I en gemenskap händer det också att man - medvetet eller omedvetet - sårar varandra. Även sådana motsättningar måste lösas för att en sådan gemenskap skall fungera. Förlåtelsen måste vara en levande kraft.
Kompromissernas väg är ofta en välsignad väg. Det kanske var därför Jesus sade: "Vad två eller tre kommer överens att be om här på jorden, de skall de få av min himmelske fader" (Matt 18:20).

Att förlåta sjuttiosju gånger - vilket egentligen betyder hur många gånger som helst - betyder dock inte att man skall stå ut med vad som helst. Det händer att en familj måste dra ett streck när man inte längre accepterar att en person som missbrukar och kanske misshandlar familjen bor kvar i hemmet. Den som har råkat ut för att en nära anhörig blivit misshandlad eller kanske till och med mördad skall inte känna något tvång att förlåta gärningsmannen på en gång. Personer som råkat ut för det kan i vissa fall säga att de inte kan förlåta - eftersom det bara är den som har blivit drabbad som skulle kunna förlåta. Andra säger att de med tiden har förlåtit eftersom de skulle fördärva sitt eget liv genom att bära på vrede resten av livet.

Att förlåta sjuttiosju gånger handlar inte heller om att man skall se mellan fingrarna med att det råder en dålig stämning i en församling, på en arbetsplats eller i en familj. Då måste man försöka ändra på det som gått fel.

De sjuttiosju gångerna handlar dock inte om de riktigt svåra fallen. I dessa fall är det så pass komplicerat att inga råd kan lämnas i en kort betraktelse. De sjuttiosju gångerna handlar om vardagsmotsättningar med människor vi träffar ofta.