Bestäm dig för att inte älta orättvisor

"och förlåt oss våra skulder
såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro..."

Jag har hört en invändning mot bönen Fader vår. Den lät ungefär så här: Det är märkligt att bönen om förlåtelse kopplas ihop med ett löfte om att vi också förlåter dem som har syndat mot oss. Måste vi verkligen koppla ihop Guds handlande med vårt eget? Ibland kan det kanske vara så att vi inte kan förlåta någon. Ändå vill vi be Gud att förlåta våra synder. Då kan det kännas som en lögn att i Herrens bön lova att vi förlåter andra, när vi inte gör det innerst inne i hjärtat.

Mitt svar blir då det här: Många människor känner en bitterhet för att de någon gång i livet har blivit orättvist behandlade. De går omkring och ältar orättvisan och känner sig illa till mods i flera eller tiotals år efter att detta inträffat. Mycket kraft går åt för att bara vara bitter eller för att planera hämnden. Under tiden missar de många möjligheter som gör att livet skulle kunna utvecklas i en god riktning. I vissa sällsynta fall är det nödvändigt att prata ut med den eller de människor som har gjort en illa för att kunna gå vidare i livet, men det är mycket vanligare att den bästa lösningen är att man helt enkelt "släpper" tankarna på det som hänt och tänker: "Detta skall inte få något större inflytande över mitt liv i framtiden".
Bönen "såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro" är en mycket kraftfull påminnelse om hur viktigt det är att inte älta orättvisor, utan att släppa tankarna på dem och gå vidare i livet. Eftersom Jesus har lärt oss den bönen kan vi be med i den med gott samvete även om vi inte helt och fullt har förlåtit alla.
Däremot skall vi låta orden påverka oss att definitivt bestämma oss för att inte älta orättvisor, utan gå vidare i livet. Ältar du någon orättvisa? Passa på att bestämma dig för att släppa den så snart som möjligt.

Gud välsigne dig!

Frigör dig från ältande

Det gäller att hålla en balans i livet på de flesta områdena. Ett av de områdena är frågan om hur mycket vi skall påverkas av det som vi har varit med om i livet och hur mycket vi skall frigöra oss från det och försöka se framåt.
Självklart är vi påverkade av det som vi har "i ryggsäcken". De erfarenheter som varje människa har samlat på sig är värdefulla. De gör människan till en unik människa.
Samtidigt finns det en risk med erfarenheter. De binder oss. Svåra erfarenheter kan göra en människa bitter och handlingsförlamad inför framtiden. Om vi ältar orättvisor får vi inte särskilt mycket uträtta och blir plågsamma för vår omgivning. Paulus hade svåra erfarenheter bakom sig, både av själv ha gjort illa mot andra och av av sjukdom och lidande. Han skriver: "jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig..." (Filipperbrevet 3:13)
Det får vara en gott råd också till oss. Vad ligger framför dig? I det här livet? I det eviga livet?