Stjärnkorset och frälsningen som planerats sedan tidernas begynnelse

"Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham. Abraham var far till Isak, Isak till Jakob, Jakob till Juda och hans bröder, Juda till Peres och Serach, vilkas mor var Tamar, Peres till Hesron, Hesron till Ram, Ram till Amminadav, Amminadav till Nachshon, Nachshon till Salma, Salma till Boas, vars mor var Rachav, Boas till Oved, vars mor var Rut, Oved till Jishaj och Jishaj till David, konungen."
(Matteusevangeliet 1:1-6)

Stjärnkorset är ett kors i form av en stjärna. Det förekommer i vissa medeltida kyrkor. Stjärnkorset kan påminna oss att naturen, Guds skapelse, också innehåller tecken som antyder frälsningen, att Jesus Kristus kom till jorden som Guds son och som människors frälsare.
Jesu framträdande var alltså inte något hastigt påkommet. Jesu släkttavla i Matteusevangeliet antyder samma sak: Guds sons framträdande som Jesus Kristus var planerat sedan tidernas begynnelse.
Det hjälper oss att se oss själva i ett större perspektiv. Så viktiga är vi för Gud, att han sedan tidernas begynnelse planerade vår frälsning genom Jesus Kristus.

Gud välsigne dig!

Förlåtelse och frälsning

Människor har olika lätt att förlåta andra. Somliga går och ältar orättvisor resten av livet. Andra kan bli goda vänner med sådana som de logiskt sett borde vara ovänner med. Romeo och Julias kärlek övervann fejden mellan två familjer. Ibland kan till och med människor som haft en ordentlig konflikt bli mycket goda vänner igen.
I en familj eller på en arbetsplats är det till och med så att man måste räkna med att konflikter regelbundet uppstår. Konflikter är en naturlig del av livet. Därför är det viktigt att lära sig hur man löser konflikter. Några tumregler är: Alla inblandade måste uttrycka en vilja att lösa konflikten. Oftast har flera parter en del i konflikten och alla måste därför se sin del. Om det – i sällsynta fall – bara är en som är orsak till konflikten måste även detta kunna sägas. Man måste hitta en plan för hur man går vidare.
Att kunna lösa konflikter är en viktig del av livet. Det kanske är därför Jesus tog med konfliktlösning i Fader vår: "och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”.

Konflikt kan det vara också mellan Gud och människa. När vi bryter mot tio Guds bud är vi ute på avvägar. Det märkliga med budorden - något som gör att budorden skiljer sig från de flesta lagar - är att det inte finns något straff bestämt för den som bryter mot buden. Orspråket säger "Synden straffar sig själv." Det är nog riktigt. Den som bryter mot buden drar oftast på sig dålig livskvalitet för sig själv och för andra.
När en människa skall försonas med Gud liknar det den process när två människor skall försonas. Båda inblandade måste uttrycka en vilja att lösa konflikten. Guds famt står hela tiden öppen, så det är oss han väntar på. Man måste också hitta en plan hur man går vidare, så man undviker att hamna i samma fälla en gång till.

Om man har svårt att sätta fingret på vad ens synder är kan man ha hjälp av att gå till bikt. Då får man hjälp av en präst att formulera vad det är som verkligen är ens synd. Att man går till bikt är ett tecken på att man vägrar slå sig till ro med ens dåliga sidor och vill fortsätta att arbeta med sig själv. En av de bibeltexter som brukar läsas vid bikt är:

"Jag är den som utplånar dina överträdelser
för mig egen skull, säger Herren,
och dina synder kommer jag inte mer ihåg."
(Jesaja 43:25, 1917:års översättning.)

Förlorade på tre olika sätt (Tredje söndagen efter trefaldighet)

Jesus berättar tre olika berättelser om sådant som gått förlorat. Det förlorade myntet rullade iväg utan att själv kunna påverka det. Det förlorade fåret sprang iväg för att gräset kanske såg grönare ut längre bort, men hamnade i ett torrt område i öknen lång borta från de andra. Den förlorade sonen gjorde verkligen uppror mot sin far. Att be om att få ut arvet av sin far i förväg är något alldeles oerhört. När sedan pengarna har tagit slut och man snöpligt måste ta sig hem igen är nesan desto större.
Det är nog inte en slump att Jesus berättar tre olika berättelser. Alla människor får någon gång vara med om att det går snett i livet.
Någon gång kan det vara som med myntet. Vi rullar iväg av oss själva. Utan egen förskyllan drabbas vi av sjukdom, strider i släkten eller med medmänniskor eller av annat ont. Utan egen förskyllan hamnar vi i en svår situation. Samtidigt kan det bli så att vi förlorar tron på Gud.
Någon gång kan det vara som med fåret. I god tro gör vi något som får svåra följder, inte minst för oss själva. Livet kan samtidigt bli så komplicerat så vi glider bort från Gud.
En annan gång kan det vara som med sonen. Vi gör medvetet uppror mot föräldrar, mot anhöriga, mot samhället, mot hela livet, mot något annat eller mot Gud. Vi trasslar till det för oss så att det verkligen behövs en kraftansträngning för att komma till besinning och upptäcka att det vi lämnade – kanske i vrede – var bättre än det vi befinner oss i nu.
De tre berättelserna fortsätter också på något olika sätt. Det förlorade myntet blir återfunnet av Gud som aktivt letar och plockar upp det. Det förlorade fåret blir också återfunnet av Gud som söker. Den förlorade sonen måste själv gå hela vägen hem, men möts av stora famnen.
Slutet i berättelserna är dock helt lika. Det blir stor glädje i himlen.
Det är också Guds budskap till oss. Det blir stor glädje i himlen om vi tackar ja till att vara Guds barn, att höra till Gud, vare sig vi har rullat bort från honom, råkat smita iväg eller aktivt lämnat Gud.