Kinesiska kristna och tio-korset

Det kinesiska tecknet för talet tio har från början ingenting med det kristna korset att göra. I Svenska dagbladet kan vi läsa om hur kinesiska kristna alltmer formar sina egna versioner av den kristna tron. Det gäller också uttolkningen av likheterna mellan det kinesiska tecknet för tio och korset.

Här är några exempel på tolkningar som förekommer: Tio är det perfekta talet för kineser. Gud är den perfekte. Därför ser korset ut som tio. Första gången korset nämns i bibeln är för övrigt i Matteus 10. "Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skulle, han skall finna det." (Matteusevangeliet 10:38-39). Det är en vers som i allra högsta grad är aktuell för kinesiska kristna som levat i martyrskap under kommunismen på 1900-talet.

Uttrycket "hans kors" finns för övrigt tio gånger i kinesiska biblar. (Detta stämmer inte med svenska bibelutgåvor.)

I bibeln står siffran tio för makt eftersom den tionde bokstaven i hebreiska alfabetet är jod, som betyder hand, och symboliserar makt, kraft och förmåga att ändra på saker och ting. "Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft." (Första Korinthierbrevet 1:18)

Även i Markus evangelium nämns korset för första gången i tionde kapitlet: "Jesus såg på honom, och älskade honom, och sade till honom; Ett fattas dig; gack bort, sälj allt det du hafver, och gif de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, följ mig, och tag korset uppå dig." (Mark 10:21; 1873 års svenska upplaga.)Även citetet från Markus evangelium pekar alltså på korsets följder i våra liv. Vi måste avstå från materiella egendomar för att följa Jesus. Tiotalet pekar dessutom på det tionde budet: "Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa."

Gud välsigne dig!

Att vara efterföljare på den plats där vi finns just nu (Inför Sjätte söndagen efter Trefaldighet)

Många människor har någon gång under sitt liv drömt om att få vara riktigt radikala. Radikala på det sättet att man helhjärtat ägnar sig åt någonting. I Jesu förkunnelse finns en kallelse till radikalitet: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike" (Lukasevangeliet 9:62). Samtidigt som radikaliteten är lockande är den också skrämmande. Mannen som blev kallad att följa Jesus, men som först ville gå och begrava sin far (Luk 9:59), hade ju ett högst rimligt önskemål. Det är ju till och med så att ett av de sju barmhärtighetsverken som kristna människor skall göra är just att de till att de döda blir begravda.
Om kraven på radikalitet är så stora att man skall nonchalera sådant som begravningar för att göra det som är vikiga, är risken snarare att många väljer bort kristen tro helt och hållet.

Men vi behöver inte göra det valet. Vi måste alltid tänka på att Jesus spetsade till sin förkunnelse. När han säger "Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike" tror jag egentligen inte att Jesus hade något emot att mannen ville ordna med sin fars begravning. Det handlar snarare om att Jesus genomskådar att begravningen var ett svepskäl för att mannen skulle slippa komma till tro. Kärnan i det Jesus sade var att mannen borde förkunna Guds rike, vad han än hade att göra i livet.

För oss finns det många liknande val i livet. Vi har ofta en tendens att se kristen tro som en sektor i livet. Vi kanske tänker oss att om vi bara ägnar en viss del av livet åt Gud, så kan vi sedan använda resten av tiden så som vi själva vill. Det Jesus vill lära oss är något annat. Vi kan bestämma oss att bli hans lärjungar här och nu. Vi behöver inte skjuta upp det. Det innebär inte att vi behöver lämna allt vi är verksamma med. I stället skall lärjungaskapet få prägla det. Här och nu.