Att själv följa Jesus

"Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Je­sus äls­ka­de följ­de ef­ter, han som un­der målti­den ha­de lu­tat sig bakåt mot Je­su bröst och frågat vem som skul­le förråda ho­nom. När Petrus såg ho­nom fråga­de han Je­sus: 'Her­re, hur blir det med ho­nom?' Je­sus sva­ra­de: 'Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kom­mer, vad rör det dig? Du skall följa mig.'"
(Johannesevangeliet 21:20-21)

Det är inte ovanligt att människor i vår tid lätt kommer in i en teoretisk diskussion när Guds löften om det eviga livet kommer på tal. Hur går det för dem som tror på andra religioner? Finns det en andra chans att omvända sig efter döden för dem som inte har kunna tro här i jordelivet o.s.v.?

Jesus avvisar alla sådana här teoretiska diskussioner. Till Petrus säger han: Du skall följa mig. Samma sak säger han till mig och till dig. I frågan om lärjungaskap och det eviga livet ställer Jesus relationen mellan den enskilda människan och honom själv först. I första hand skall vi avgöra oss för att själva vara Jesu lärjungar och för att följa honom. Vi har visserligen uppmaningen i dopbefallningen att "göra alla folk till lärjungar", men det motsäger inte att vår uppgift att själva följa Jesus kommer först.

Ett kristet folk eller ett individuellt val

[Jesus sade:] "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar..." (Matteusevangeliet 28:19)

Vi lever i en individualistisk tid, där det ofta sägs att varje människa själv har ansvaret över sitt liv och att varje människa fritt skall få bestämma över sina livsval. Många väckelserörelser har också sedan länge betonat att kristen tro är ett personligt val för den enskilda människan; varje människa måste vända om för att bli en kristen.
När Jesus sänder ut sina lärjungar ger han dem dock inte uppdraget att göra enskilda människor till sina lärjungar, utan hela folk. Kan verkligen ett helt folk bli Jesu lärjungar? I vår tid blir det ju mer och mer tydligt att Sverige är ett mångreligiöst land. Biskopen i Göteborg, Carl Erik Aurelius, skriver i en debattartikel att det visst är möjligt att vara svensk och muslim samtidigt. (Göteborgsposten, Dagen) Och visst är det helt riktigt att vi har religionsfrihet och människor har rätt att välja vilken religion de vill.

Ändå kvarstår frågan: Kan ett folk vara ett kristet folk eller är det ett individuellt val? Det går inte att ge ett entydigt svar på frågan. Svenskarna och andra folk som sedan många generationer har varit kristna är präglade av kristen tro och kristen kultur betydligt mer än vad de flesta svenskar är medvetna om. Bibelns berättelser är levande för många människor och betydligt fler än man kan tro ber sin aftonbön. Samtidigt är det så att det alltid finns mer att hämta inom kristen tro, både för den som är nominellt kristen och för den som är en trogen bedjare, bibelläsare och gudstjänstbesökare.
Och det var ju just det som Jesus sade: "gör alla folk till lärjungar". Se till att alla ständigt utvecklas och har möjlighet att växa i sin kristna tro. Den som lever i ett kristet folk - även den som är ateist eller hör till en annan religion - blir på sätt och vis en lärjunge om det finns lärjungar som tar sin kristna tro på allvar i närheten. Utmaningen till oss som är bekännande kristna är alltså att vi skall ta vår tro på allvar.

Gud välsigne dig!

Att vara efterföljare på den plats där vi finns just nu (Inför Sjätte söndagen efter Trefaldighet)

Många människor har någon gång under sitt liv drömt om att få vara riktigt radikala. Radikala på det sättet att man helhjärtat ägnar sig åt någonting. I Jesu förkunnelse finns en kallelse till radikalitet: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike" (Lukasevangeliet 9:62). Samtidigt som radikaliteten är lockande är den också skrämmande. Mannen som blev kallad att följa Jesus, men som först ville gå och begrava sin far (Luk 9:59), hade ju ett högst rimligt önskemål. Det är ju till och med så att ett av de sju barmhärtighetsverken som kristna människor skall göra är just att de till att de döda blir begravda.
Om kraven på radikalitet är så stora att man skall nonchalera sådant som begravningar för att göra det som är vikiga, är risken snarare att många väljer bort kristen tro helt och hållet.

Men vi behöver inte göra det valet. Vi måste alltid tänka på att Jesus spetsade till sin förkunnelse. När han säger "Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike" tror jag egentligen inte att Jesus hade något emot att mannen ville ordna med sin fars begravning. Det handlar snarare om att Jesus genomskådar att begravningen var ett svepskäl för att mannen skulle slippa komma till tro. Kärnan i det Jesus sade var att mannen borde förkunna Guds rike, vad han än hade att göra i livet.

För oss finns det många liknande val i livet. Vi har ofta en tendens att se kristen tro som en sektor i livet. Vi kanske tänker oss att om vi bara ägnar en viss del av livet åt Gud, så kan vi sedan använda resten av tiden så som vi själva vill. Det Jesus vill lära oss är något annat. Vi kan bestämma oss att bli hans lärjungar här och nu. Vi behöver inte skjuta upp det. Det innebär inte att vi behöver lämna allt vi är verksamma med. I stället skall lärjungaskapet få prägla det. Här och nu.