Vuxna förebilder söks

Varje människa genomgår flera utvecklingskriser under livet. Man brukar tala om sjuårskrisen, tonårskrisen, mittlivskrisen, pensioneringskrisen och krisen inför döden. Under de här tiderna sker särskilt påtagliga förändringar med kroppen och med livssituationen. Människan gör viktiga val och ifrågasätter sådant som man tidigare tyckte var självklart.
Att de här kriserna är jobbiga vet alla som har gått igenom dem. I en artikel i Dagen kan vi läsa att antalet självmord bland tonåringar stiger. I Bibeln kan vi läsa om hur till och med Jesus genomgick sina livskriser. Som tolvåring i templet svarar han sina föäldrar: "Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?" (Lukasevangeliet 2:49). Jesus sökte intensivt efter Gud, och det ville han inte göra enbart med Josef och Maria. Jesus ville vidga sina vyer och möta andra vuxna.
Just det är ett vanligt förekommande fenomen i tonåren. En tonåring behöver nya vuxna förebilder. Föräldrarna gör i de flesta fall så gott de kan när det gäller sina tonåringar, och det är också viktigt att man har tid för varandra hemma. Men de flesta tonåringar söker ändå efter andra kontakter i samma ålder och bland vuxna. Vännerna är oerhört viktiga i tonåren. Var finns då de vuxna som tonåringen kan tala med utanför hemmet? Lärare och idrottsledare gör säkert en enorm insats, men det finns också en unik möjlighet för tonåringen att få dryfta sina livsfrågor: konfirmationsundervisningen.

Antalet konfirmander har sjunkit stadigt under de senaste årtiondena, främst på grund av konkurrens från ett stort antal andra fritidsaktiviteter. Ändå måste vi vara stolta över den unika möjlighet som kyrkorna har att ge tonåringar gott om tid att tala om livet och Gud i det stormiga skede i livet som tonåren utgör. Givetvis skyddar inte konfirmationen mot alla olyckor. Självmord bland tonåringar skulle förekomma även om alla konfirmerades, men lika säkert är det att oerhört många konfirmander finner trygghet i kyrkan, och många fortsätter som ledare för andra konfirmander.

Därför skall vi fortsätta att tala varmt om konfirmationen som en unik möjlighet att dryfta viktiga frågor under ett stormigt skede i livet.

Jesus och mittlivskrisen

Människan går under sitt liv genom olika slags kriser. Ett slags kris beror på att något obehagligt har hänt. Ett annat slags kris är utvecklingskriserna, som en människa genomgår vid olika åldrar i livet. Man talar ibland om sjuårkris, tonårskris, mittlivskris, pensioneringskris och krisen inför döden.
De här kriserna kan vara mer eller mindre svåra att gå igenom. För en del människor är de riktigt omskakande upplevelser. Andra tar sig igenom kriserna betydligt lättare.
När det gäller Jesus kan vi i bibeln se spår av att han gick igenom tre av de ovanstående kristerna. Berättelsen om Jesus som tolvåring i templet skildar säkert en tidig tonårskris när Jesus allt starkare kände vilken uppgift han hade samtidigt som han ännu skulle bo hemma och vara lydig sina föräldrar i allt. Krisen inför döden skildras ganska utförligt i evangelierna.

Mittlivskrisen kan vi ana när vi läser att "Jesus var omkring trettio år när han först trädde fram. Han var, menade man, son till Josef, som var son till Eli..." (Lukasevangeliet 3:23). I samband med mittlivskrisen sattes också Jesus på prov av Satan.
Vi vet inte särskilt mycket om barndom och ungdom. Han växte upp i Nasaret. Eftersom hans styvfar Josef försvinner ur bibelns berättelser kan vi anta att han dog innan Jesus först trädde fram. Jesus hade bröder. Kanske det var någon av dem som kunde överta ansvaret för hemmet. Då var det dags för en stor förändring i Jesu liv.

Att befinna sig i en utvecklingskris är många gånger en omskakande upplevelse. Mittlivskrisen kallas trettioårskris, fyrtioårskris eller femtioårskris eftersom den kan komma i olika åldrar.
Kan man bli vän med sin kris? Jag tror det. Om vi ser kriserna som ett Guds tilltal. Gud ger oss uppdraget att tänka efter vad vi vill göra med återstoden av våra liv. Han ger oss möjligheten att förändra saker och ting. Kanske Gud har ett nytt uppdrag som väntar på oss. Men det är inte bara Gud som är aktiv vid livskriserna. Satan satte inte bara Jesus på prov, utan oss alla. Vi skall inte eftersträva en förändring som är mot Guds vilja.

Det gäller att skilja på Guds och på Satans tilltal i kriserna. Kan vi göra det kan våra kriser bli rikt välsignade.

Förlorade på tre olika sätt (Tredje söndagen efter trefaldighet)

Jesus berättar tre olika berättelser om sådant som gått förlorat. Det förlorade myntet rullade iväg utan att själv kunna påverka det. Det förlorade fåret sprang iväg för att gräset kanske såg grönare ut längre bort, men hamnade i ett torrt område i öknen lång borta från de andra. Den förlorade sonen gjorde verkligen uppror mot sin far. Att be om att få ut arvet av sin far i förväg är något alldeles oerhört. När sedan pengarna har tagit slut och man snöpligt måste ta sig hem igen är nesan desto större.
Det är nog inte en slump att Jesus berättar tre olika berättelser. Alla människor får någon gång vara med om att det går snett i livet.
Någon gång kan det vara som med myntet. Vi rullar iväg av oss själva. Utan egen förskyllan drabbas vi av sjukdom, strider i släkten eller med medmänniskor eller av annat ont. Utan egen förskyllan hamnar vi i en svår situation. Samtidigt kan det bli så att vi förlorar tron på Gud.
Någon gång kan det vara som med fåret. I god tro gör vi något som får svåra följder, inte minst för oss själva. Livet kan samtidigt bli så komplicerat så vi glider bort från Gud.
En annan gång kan det vara som med sonen. Vi gör medvetet uppror mot föräldrar, mot anhöriga, mot samhället, mot hela livet, mot något annat eller mot Gud. Vi trasslar till det för oss så att det verkligen behövs en kraftansträngning för att komma till besinning och upptäcka att det vi lämnade – kanske i vrede – var bättre än det vi befinner oss i nu.
De tre berättelserna fortsätter också på något olika sätt. Det förlorade myntet blir återfunnet av Gud som aktivt letar och plockar upp det. Det förlorade fåret blir också återfunnet av Gud som söker. Den förlorade sonen måste själv gå hela vägen hem, men möts av stora famnen.
Slutet i berättelserna är dock helt lika. Det blir stor glädje i himlen.
Det är också Guds budskap till oss. Det blir stor glädje i himlen om vi tackar ja till att vara Guds barn, att höra till Gud, vare sig vi har rullat bort från honom, råkat smita iväg eller aktivt lämnat Gud.