Djurens och naturens plats i människors hjärtan och i kristen tro

Djur betyder mycket för många människor. Djuren finns också med i den kristna tron. Djuren, växterna och mineralerna – miljön och naturen – är ju en del av Guds skapelse. I trosbekännelsen bekänner vi ju att vi tror på ”Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”. I Första Mosebok beskrivs ett närmast kärleksfullt förhållande mellan människor och djur genom att Adam fick till uppgift att ge namn åt alla djuren.

Efter floden slöt Gud ett förbund med hela sin skapelse:
"Gud sade: 'Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. '"(Första Moseboken 9:12-13) Det är en spännande tanken att även djuren finns med i det noakidiska förbundet mellan Gud och de levande varelserna.

Ändå har djuren inte samma roll som människorna i Guds skapelse. Enligt den kristna tron har människan uppdrag att råda och härska i naturen – under ansvar. Vi har rätt att slakta och äta djur, men får för den skull inte missbruka den rätten och behandla djur illa.

Förhållandet mellan människa och djur regleras av det sjunde budet: ’Du skall inte stjäla.’ Varför det? Jo, det herravälde som Gud har gett människan över djur, växter och mineraler är inte något absolut herravälde, utan ett herravälde under ansvar. Vi har ingen rätt att roffa åt oss, att stjäla ur Guds skapelse. Då begår vi en synd mot Gud, mot djur, växter och mineraler och mot kommande generationer människor.

Det är ett utslag av kristen tro att visa vördnad mot skapelsen, samtidigt som djuren genom sin blotta existens lovprisar Herren. När vi ser ju fantastiskt Gud har skapat djuren bör vi fyllas av vördnad mot Skaparen.

Jesus lyfter till och med fram djuren som växterna som förebilder när det gäller att inte oroa sig och jaga status. Att vörda naturen är därför en viktig beståndsdel i kristen tro.

Vördnaden mot naturen kan ändå inte ersätta den kristna tron. Den är bara en viktig beståndsdel i den. Den helige Fransiskus var känd både att predika för fåglarna och vörda naturen och för att väcka och återuppbygga kyrkan.

Nya chanser åt dem som har syndat (Nionde söndagen efter trefaldighet, tredje årgången, evangeliet)

Vi lever i en hård tid. Den som gör bort sig och är känd blir ofta hårt dömd och uthängd av massmedia. Det gäller i synnerhet sådana förseelser som i tidsandan anses vara förkastliga. Den som inte är känd kan bli hånad och kritiserad i umgängeslivet.
En fråga vi måste ställa oss är hur vi behandlar människor som har blivit uthängda och förnedrade. Deltar vi i smutskastningen och skvallret? Eller ger vi den människan en ny chans?
Jesus förvånar många när han berättar berättelsen om den ohederlige förvaltaren. (Lukasevangeliet 16:1-13) Det handlar om en förvaltare som var misstänkt för att ha förskingrat sin herres egendom. Innan herren hinner ge honom sparken passar han på att skriva ned skulderna för några som var skyldig herren pengar, så att dessa skulle bli positivt inställda till honom och behandla honom väl när han i framtiden skulle mista sin tjänst.
Utan tvekan var den oherderlige förvaltaren en brottsling. Han hade brutit mot det sjunde budet "Du skall inte stjäla" och han fortsatte att bryta mot det när han förstod att han skulle riskera att få sparken.

Det överraskande slutet på berättelsen är att Jesus tar den ohederlige förvaltaren i försvar: "Använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon slämnar er i sticket" (Lukasevangeliet 16:9).

Det står faktiskt inte i bibeln att den här berättelsen är en liknelse. (Ordet liknelse står bara i rubriken som är tillagd senare.) Kanske var det så att det här var en sann berättelse som Jesus hade hört, och att han därför kände sympati för den ohederlige förvaltaren. Varför vet vi inte helt säkert. Kanske för att förvaltaren redan hade fått lida tillräckligt mycket för det han hade gjort. Kanske fanns det någon annan anledning.

Av det här kan vi lära oss att vi inte alltid känner till alla fakta om sådatn som har hänt. Därför är det ofta en god ide att vi inte har så bråttom att tycka. Vi behöver inte bestämma om vi tror att en människa är skyldig till det hon anklagas för eller inte. Även om vi är helt säkra på att någon är skyldig behöver vi inte tala illa om denne.

Att tiga eller att säga emot när någon förtalas är en god gärning. Särskilt när man inte helt säkert vet vad som har hänt.